Det kungliga jakträttsmonopolet avskaffandes 1789 och markägare fick jakträtten på allt vilt inom sina ägor, vilket resulterade i låga individantal i svenska hjortbestånd. Under 1800-talets första hälft var de vilda hjortbestånden nästan utrotade, som en reaktion på en ökad befolkningsmängd, foderkonkurrens med boskap och fri jakt.

Älgen fanns i små populationer i de västra och norra delarna av landet, medan rådjur och kronhjort fanns kvar i små bestånd i de södra delarna av landet. Det ledde till ett stort intresse för att stärka klövviltstammarna, liksom att förstärka hjortbestånden med för Sverige främmade hjortarter.

En av de största

En sådan hjortart var wapiti, den kanadensiska kronhjorten, som klassas som en egen art, Cervus canadensis, skild från den svenska kronhjorten Cervus elaphus. Wapitin är också storleksmässigt den näst största bland hjortdjuren efter älgen. Wapiti har sin ursprungliga utbredning i Nordamerika och Asien med flera underarter.

I Nordamerika finns till exempel Cervus canadensis roosevelti, C. c. nelsoni och C. c. manitobensis och i Asien till exempel C. c. sibiricus, C. c. songaricus och C. c. xanthopygus. Wapiti är en intermediär födosökare, födointaget varierar efter årstid, vintertid av buskar och träd, resten av året av gräs och örter.

Tidsaxel över känd import (I), förmodad import och förekomst (F) och förmedling (streckad linje) av wapiti i Sverige under 1800- och 1900-talet.

Bristande dokumentation

Under 1800-talet finns dokumenterad import av wapiti till Skeppsta gård i Södermanland. Dessa importerade wapiti ansågs dock ha försvunnit från den svenska naturen under tidigt 1900-tal (1909).

Importer av wapiti till Sverige har också förekommit under senare delen av 1900-talet, men kunskapen om genomförda importer är dock knapphändiga, framför allt för att myndigheterna, efter fem år, sorterar bort dokumentationen om importerna. Därför saknas det i dag myndighetsinformation om varifrån djuren ursprungligen kom, hur många individer som togs in till Sverige och vilka åldrar och kön djuren hade.

Korsningar avlivades

Vilthägn i Sverige under 1800- och 1900-talet med konstaterad förekomst av wapiti (svart text) samt hägn som kan ha hållit wapiti (grå text).

Vi vet att wapiti har förekommit i reproducerande bestånd i åtminstone fem hägn i landet och förmedlats mellan hägn under 1970-talet till 2000-talet.

De fem hägn med wapiti som är kända är Norra Björstorps gård, Hargs bruk, Kolmårdens djurpark, Ransundets vilthägn och Hejdeholms gård.

Antalet wapiti, kön, avkommor och förekomst av korsningar har varierat. De kända korsningarna mellan wapiti och kronhjort avlivades under 1980-talet och de sista levande djuren avlivades under 2000-talet.

Kräver forskning

Wapiti torde ha haft goda förutsättningar att etablera sig som vilt i Sverige, då det på 1800-talet ansågs gynnsamt att korsa storleksmässigt mindre svenska hjortar med wapiti. Det gjordes för att öka avkommans kroppsmassa och hornstorlek, vilket ansågs ekonomiskt gynnsamt vid produktion av kött och horn.

Att tillföra gener från en främmande art, som wapiti, till en inhemsk hjort kräver att man har goda kunskaper om genetik för att nå gynnsamma resultat och god djurhälsa. Det är väl känt att wapiti och kronhjort kan få avkommor, men inkorsningar av en främmande art innebär också en hybridisering, vilket kan leda till negativa effekter som försämrad fertilitet, vara ett hot mot bevarande av inhemska hjortarter och biologisk mångfald.

För att i dag fastställa och identifiera genetiska spår av wapiti i svenska kronhjortsbestånd krävs omfattande genetiska analyser i hägn i Mellan- och Sydsverige.

Skärpta lagar

Den svenska införselkontrollen av djurimporter var undermålig under 1970–1980-talet. Lagstiftningen har sedan dess blivit allt mer restriktiv mot import av främmande djurarter. Dagens lagar syftar främst till att minimera risker för introduktion av främmande arter, vilka hotar bevarande och uppblandning av inhemska djurarter, biodiversitet samt introduktion av nya farliga sjukdomar. Wapiti kan vara bärare av flera smittsamma sjukdomar vilka kan överföras till djur (epizootiska) och människor (zoonotiska) i Sverige (se tabell).

Smittspårningsplikten av epizootiska som zoonotiska sjukdomar (tabell) regleras i svensk veterinärlagstiftning, men då myndighetsbeslut som importtillstånd inte bevaras på Riksarkivet längre än fem år, så visar det på stora svagheter och svårigheter att spåra smittsamma sjukdomar, vilket kan innebära ett problem i att hitta ursprunget till en introducerad smitta bak i tiden.

My Hansson.

My Hansson

Student, husdjursvetenskap, SLU

Margareta Stéen.

Margareta Stéen

Veterinär, docent i vilda djurs sjukdomar, SLU

Carl-Gustaf Thulin.

Carl-Gustaf Thulin

Docent i populationsbiologi, SLU

Fotnot: Artikeln bygger på My Hanssons kandidatarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och kan laddas ner i sin helhet här.

De som kan lämna uppgifter om från vilket land wapiti importerades, ta gärna kontakt med Margareta Stéen, margareta.steen@slu.se eller Carl-Gustaf Thulin, Carl-Gustaf.Thulin@slu.se