Nöden är uppfinningars moder, sägs det. Detta stämde väl när det kommer till vargfrågan i 1800-talets Sverige. När vargplågan var som störst, under 1820- och 1830-talet, ställde vargen till ansenliga problem. Förlusten av kor, får, getter och annan tamboskap var enorm.

Kampen mot gråben hårdnade och över hela Sverige hölls stora vargskall, grävdes varggropar, spändes fällor och förgiftades åtlar. Det gav resultat och mellan 1827 och 1839 dödades 6.790 vargar. Allt påhejades av generösa skottpengar från staten. I kölvattnet av dessa kampanjer frodades uppfinningsrikedomen och även tamgrisen gavs en roll.

Bilden, vars titel är Wargjagt i Westergötland, ritades 1847 av den kände folklivsskildraren och konstnären Fritz von Dardel (1817–1901). Den skildrar en dramatisk händelse. Över snöbetäckt is åker tre män släde, hästen tar i allt vad den har för att undkomma slädens förföljare, två vargar.

Bak på vagnen siktar en man sin bössa mot vargarna och bredvid sitter en annan man som drar en gris i knorren. Grisen skriker av smärta och fasa. Genom våra moderna glasögon framträder scenen som märklig och kanske lite komisk.

Flera källor från denna tid skildrar en äventyrlig slags jakt på varg där man med hjälp av en gris lockar till sig vargen. Förfarandet gick ut på att jägarna satte sig i en släde tillsammans med en griskulting. En agerade kusk, en var skytt och en hanterade grisen. Den sistnämnde nöp grisen i örat eller stack den med en nål så att den gällt skrek över nejden.

Jaktformen utövades helst på isarna under den kallaste tiden på året och under månsken. Det grisylande ekipaget åkte runt på sjöarna och lockade ut vargarna på isen.

En del släpade också en ihoprullad fårfäll efter släden eller lät en hund springa i långlina efter släden, allt för att locka vargarna mot åkdonet. När vargarna kommit tillräckligt nära sköt man ner dem med grova hagel.

Om inte vargarna kom tillräckligt nära kunde ekipaget låta skytten hoppa av släden vid en skarp krök och ställa sig på pass och genskjuta de förföljande vargarna.

Den engelska vagabonden, rikemanssonen och jaktskildraren Llewellyn Lloyd (1792–1876) försökte sig också på jaktformen, men det gav inga resultat och han höll på att förfrysa sin gris. Det beskrev Lloyd i Jagt-nöjen i Sverige och Norrige (1830):
”…när jag nu åkte genom trakter som troddes vara rika på vargar, lät jag då och då nypa den stackars grisen i öronen, hvarvid skogarna genljudade af hans vhassa skrik. […] Den stackars grisen fick en gång sina öron förkylda att de stelnade till horn.”

Läser man Karl H. Lindholms artikel om vargen i boken Vårt villebråd (1896) framhåller författaren att detta sätt att jaga varg varit frekvent förekommande, men att det numera var sällsynt på grund av vargens försvinnande i Sverige – däremot förekom det fortfarande i Finland som hade en större vargstam.

Den beskrivs mer som ett äventyrligt nöje bland herremän än en effektiv jaktform. Både Lloyd och Lindholm förespråkade att man skulle ha grisen i en säck med bara huvudet utanför säcken.

Den allmänna uppfattningen från förr var att grisar var ett djur som kunde bjuda på motstånd vid vargattacker. Det påstods att vargar inte anfaller grymtande grisar och att grisflockar likt vargar samordnar sig när de försvarar sig.

I en uppteckning från 1800-talets första hälft berättades det om en ensam galt som gick i en inhägnad på Munkatorps gård i Närke:
”Här passade en varg på att hoppa i och anfalla, men detta lyckades inte bättre än att galten med sina huggbetar rev upp buken på vargen, så att denne vid försöket att hoppa tillbaka över stängslet blev hängande med inälvorna på insidan och kroppen på yttre sidan av inhägnaden. ”
(Ur J.L Saxons Jakt och jägare i gamla tiders Närke, 1935)

Ett liknande fall hämtas från värmländska Gunnarskog där en sugga sprättade upp en varg som tagit sig in i fårhagen.

I småländska Göteryd finns en annan lite speciell berättelse om en kamp mellan en gris och en varg som slutade oavgjort. Det var en gammal, alkoholiserad galt som var känd för att slörpa i sig drank från ett närbeläget bränneri. Fyllesvinet hade kommit i närkamp med en varg på vägen hem, men överlevt – sargad och riven.

I Småland satte man grisens stridbarhet i system genom att helt enkelt föda upp galtar tillsammans med fåren. Dessa så kallade vallgrisar levde tillsammans med fåren och det hade en viss dokumenterad effekt. Hösten 1850 bet en vallgris i Almundsryd ihjäl en varg som attackerade hans fårhjord.

I dag visar forskningen att vargar inte har för vana att fälla tamsvinets närmsta kusin vildsvinet. Enligt undersökningar tycks vildsvin utgöra ingen eller en mycket liten del av de svenska vargarnas kosthållning. De väljer om de har möjlighet enklare byten.

Det tycks bero just på vildsvinets stridbarhet och att det är förenat med stora risker för vargen att anfalla vildsvin. Grisarna tillhör ett intelligent släkte med en känsla för grupparbete, vilket blir oerhört farligt i kombination med en stadig, explosiv kroppskonstitution.

I takt med att vildsvinens och vargens utbredningsområden överlappas allt mer kommer vi se om vargen lär sig jaga vildsvin eller om vargen i vildsvinet funnit sin jämlike.

Anders Lindkvist