Jag har inte läst testamentet och jag vet inget om Rune Lindström som person. Det enda jag vet är att han ömmade för den växande vargstammen i Sverige, och speciellt vargarna i Uppland.

När han dog 2007 fanns fortfarande inte en enda fast etablerad varg i Uppland, än mindre ett revir. Ändå testamenterade han hela sitt arv till en stiftelse med ändamålet ”Om min syster dör före mig skall all egendom efter mig tillfalla min fond stiftelse som är i mitt namn Rune Lindström för Vargarna inom Upplands gränser och tillsyn under vinter svåra förhållande.”

Inget eget revir

Hur och varför valet av förvaltare av de 2.700.000 kronorna föll på just Rovdjursföreningen vet jag inte. Det vet möjligen någon på Länsstyrelsen i Uppsala län, och en av dem som av valberedningen föreslogs som ny ledamot i Rovdjursföreningens styrelse inför årsmötet 2020.

Fram till för bara ett drygt år sedan hade Uppland ännu inte fått något eget revir. Ändå finns det enligt offentliga uppgifter på sidan stiftelsemedel.se i dag endast drygt 1.300.000 kronor kvar på kontot.

Bra åtgärd

Ett av argumenten Svenska rovdjursföreningen använder i överklagan av skyddsjakten i Siggeforareviret är att ingen av de som fått sina får lemlästade har satt upp rovdjursavvisande stängsel.

Hade det inte varit en bra förebyggande åtgärd att använda en del av arvet efter Rune Lindström till att sätta upp sådana stängsel i Uppland, i en situation när vargstammen, som den gjort de senaste åren, sprider sig österut i Mellansverige?

De 1.400.000 kronor som försvunnit ur stiftelsen hade, enligt gängse beräkningsmodell, räckt till 28 kilometer rovdjursavvisande stängsel i Uppland. Eller ännu mer om föreningens medlemmar varit villiga att lägga till lite frivilligt arbete.

Vad tänker ni använda de återstående 1.300.000 kronorna till nu när Uppland fått sitt första revir? Hjälp med att skriva överklaganden får ni ju gratis av juristen på Sveriges största ideella miljöorganisation.

Känner uppgivenhet

Det skulle inte förundra mig om Rune Lindström, som till och med bekymrade sig över hur vargarna skulle klara vintern, vänder sig i graven när han ”ser” hur Rovdjursföreningen förvaltar hans arv.

Kanske känner han samma uppgivenhet som de som, om förvaltningsrätten går på Nordulvs och Rovdjursföreningens linje, bara kan se på hur ett fåtal gång på gång får sabotera alla försök att få till en viltförvaltning som lever upp även till behoven hos dem ska hysa den svenska vargstammen.

Mats S Johansson