Hedman tillsammans med sin stövare och sitt tama rådjur. Foto: Axel Sagerholm/Upplandsmuseet

Bilden: Om jägare och deras tama djur

Premium

Det vilar något komiskt över bilden. I en blommig soffa sitter den uppklädde vägmästaren G. Hedman och försöker få sin jakthund att sitta fint. Om djuret som nyfiket tittar in i kameran kunde sitta fint lär vi aldrig få veta.

Att jägare ofta omger sig med stövare är tämligen känt, men att den går i par med ett rådjur är mindre vanligt. Rådjuret bredvid Hedman är hemtamt, det har till och med fått sig ett litet vävt täcke.
Året är 1938 och bilden tagen i Hedmans hem i Jälla, Uppland.
Bilden förtäljer inte varför mannen har ett tamt rådjur, men berättelserna om jägare som tagit hand om vilda djur är tämligen många.

 

Den närmast legendariske yrkesjägaren Karl-Henry Lundin (1921–2004) hade själv ett tamt rådjur som hette Kickan. Denna råget hade tagits om hand av en välmenande grannpojke som försökt rädda det undan en räv.
Karl-Henrys fru Gun tog sig an det lilla kidet och födde upp det med flaska, det fick namnet Kickan. Detta var 1955 och Karl-Henry var yrkesjägare på Holmens vidsträckta domäner. Under somrarna arbetade han med viltvård och som fiskekontrollant i Ströms Vattudal i Jämtland, och familjen följde alltid med. Lilla Kickan kunde inte lämnas kvar utan fick också följa med:

 

”Vi körde Volkswagen på den tiden – fyra personer, två hundar, en rådjurskilling samt bagage. Det blev ganska trångt. Vi rastade var fjärde timme för att värma rådjursmat på motorn, lufta ungarna och hundarna med mera.”
(Ur Karl-Henry Lundins självbiografi En yrkesjägare berättar (2000).)

 

Kickan följde familjen Lundin under tio år. En särskilt komisk relation uppstod mellan deras drever Bång och Kickan.
Bång rymde vid ett tillfälle och drev Kickan i fyra timmar, men slutligen lärde sig Bång att Kickan tillhörde flocken och inte var föremål för drev.
Drevern och rågeten blev vänner, ett mer omaka par torde vara svårt att hitta. Kickan försvarade sitt revir kring Lundins stuga och tog för vana att ge besökande jakthundar som hade olaten att ge sig på henne ordentligt med stryk.

 

Att hålla rådjur kan tyckas oskyldigt i jämförelse med vad som hände i Värmland under 1800-talet. De stora jaktprofilerna i detta landskap, Llewellyn Lloyd, Herman Falk och Gustaf Schröder tog det ett steg längre.
Både Lloyd och Falk höll sig med tama björnar, ofta ungar som tagits om hand som kuriosa efter att mamman bragts om livet på någon av deras otaliga björnjakter.
Lloyd sågs ibland rasta någon av björnarna på Vänersborgs gator och ett tag hade han en tam björn som satt på kuskbocken tillsammans med honom på deras färder. Att ha tama björnar var långt ifrån riskfritt och Lloyd fick ofta avliva dem efter en hård dispyt om ledarskapet.

 


Mest omtalade var dock Herman Falks två björnungar som togs om hand på Falks herrgård Rissäter år 1859. De två ungarna växte snabbt och förde en kärvänlig men ganska besvärlig tillvaro på gården.
Björnarna hade för vana att klättra på gårdens alla hus, slå in rutor och klättra in i huset samt rumstera om bland möbler och prydnadsaker. Deras framfart påminde mycket om hundvalpar, fast med björnens styrka och otämjbara natur.
De hade särskilt tycke för sötsaker, alkoholhaltiga drycker och att ställa till det för trädgårdsmästaren som ständigt fick städa upp efter deras våldsamma framfart bland rabatter och drivbänkar.
Björnarna blev vida kända i trakten och visade sig vara vänliga mot människor, även om de inte uppskattades av alla. De hade en förkärlek för att krama besökare och även följa med dem på promenad. De lystrade till ”Nallarna!”. På sina tredje år blev de dock för besvärliga, både till storlek och sinne, varför Falk slutligen valde att avliva dem.

 

Gustaf Schröder tog i stället hand om en vargvalp som en drevkarl hittat under en jakt. Från början tänkte Schröder skänka den till sin systerdotter, att ha som lekkamrat, men systern vågade inte ta emot den. I stället växte vargen upp hos Schröders äldre bror och fick namnet Luff.
Vargen blev präglad på de båda bröderna och likt en hundvalp följde han dem ständigt. Vargen visade bara aggressivitet om man försökte ta maten ifrån den. På broderns gård hade Luff en egen hundkoja och hans bästa vän var en kattunge som åtföljt Luff sen han kom till gården.
Efter att Luff mycket tragiskt haft ihjäl sin bästa kattvän i en hård lek beslöt brodern att låta avliva vargen, något som Schröder sörjde.

 

Både i jaktpressen och i övrig media stöter vi även i dag på historier om vilt som blivit tamt. Numera sker det emellertid inte på samma sätt som förr när människan gjorde ett aktivt ingrepp i naturen och tog djurungar.
I dag präglas berättelserna av djurens frivillighet, eller som övergivna djurungar. Framför allt är det rävar med sitt listiga och anpassliga lynne som har gjort sig hemmastadda hos människor.
Exemplen visar att relationen mellan människa och vilt sällan ter sig gnisselfritt. Det är naturligt, lyckligtvis, och bör så vara. För vad skulle det bli av jakten om allt vore föremål för domesticering?

 

Anders Lindkvist

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay