Nattsvart ruvar ännu mörkret över byn. Men en ny dag håller på och födas. Vintermorgon.

Nysnön ligger vit och mjuk. Johannes siade kvällen innan om att det skulle bli rävföre. Stövarna borde få komma ut och röra på sig.

Under natten hade säkert micklarna dragit sina pärlband i markerna, medan jössarna sannolikt satt kvar utan att våga sätta sina spår i det vita.

”Det är inte dag ännu på en bra stund när jag med stövarna i koppel står invid ett rykande färskt rävspår.”

Jag drar undan gardinen och försöker avläsa termometern. Det är snudd på plusgrader där ute. Himlen är svartgrå. Tunga moln hänger lågt.

Det är inte dag ännu på en bra stund när jag med stövarna i koppel står invid ett rykande färskt rävspår. Johannes hade backat ut i sista stund. Det var bara att försöka göra det bästa av situationen.

Jag följer rävspåret en bit. Det drar rakt ut mot Larsmossbacken. Det kan inte vara många minuter sen den röde satt sina spårstämplar i snön. Och nu sökte den sig en daglega.

Stövarna har svårt att hålla inne med skallet och kopplen är som spända fiolsträngar. Nu har de fått räv doft i näsan och är svåra att hålla. Skogen står ännu mörk men ovanför Långmossen börjar en smutsig strimma av ljus visa sig. Ännu väntan en stund innan jag stryker kopplen. Ett tåg ångar pustande in mot stationen i Bennäs. Visslar gällt. Stövarna lyfter huvudet och tittar mot oljudet, men kör ner nosarna tillbaka i den goda vittringen.

”Åjj-åjj.”

Det var nästan som jag hade tänkt. Rävspåret var inte gammalt och mickel hade väl inte ens hunnit ta daglega innan stövarna är inpå honom. Det är bara att försöka hänga med drevet, en dag som den här, när skallet inte hörs lång väg.

Jag stannar och lyssnar.

Jo, stövarna är samspelta och jakten går. Upp mot Långmossberget hör jag drevet och nu får mickel röra på benen om han skall kunna hålla sig undan.

Det börjar ljusna alltmer.

Tänker mickel dra ut på långskjuts, miltals. Eller tänker den bukta inom området. Det senare var sannolikast. I det rådande föret ville den säkert göra så mycket spår som möjligt. Och då skulle jag upp till Tån- berget på pass. Där fanns det block och hölster för räven att krypa ner under om stövarna blev för närgångna.

”Åjjj-åjj-åj”.

”Skogen susar snötung och granarna börjar skaka av sig sitt vita täcke.”

Långt i söder hör jag ännu sopranen från stövarna.

Skogen susar snötung och granarna börjar skaka av sig sitt vita täcke. Jag går mig svettig. Det är mjuk t under gummisulorna och stegen hörs inte lång väg. Men ett räv öra är ett känsligt instrument. Ännu kan den inte vara på återtåg och det gäller att ta långa kliv för att nå passet om drevet börjar bukta.

En tjädertupp brakar iväg med tunga vingslag. Den satt i en liten tall i kanten av Råksasmyren och åt barr. Jag följer den med blicken tills den försvinner mellan trädstammarna.

Vid stenskravlet som stupar ner mot mossen tar jag mig upp på berget och får fastare mark under fötterna.

Ännu går jakten och nu hör jag drevet närmare. Skogen är full av musik. Dämpat ibland av de snötunga träden, för att återigen höras klingande rent. Uppe på krönet ser jag en skymt av deras svarta ryggar. Sida vid sida. Där har mickel smitit fram flåsande och med tungan hängande ur käften. Men hela tiden på helspänn, registrerande allt i sin väg.

Jag står stilla utan att ens våga andas. Tummen är beredd på säkringen, för att ljudlöst föra den framåt. Spänningen är nästan olidlig. Där skymtar den röde mellan träden men kursen är ställd åt fel håll. Knappt hundra meter ifrån mig. Jag får tillfälle att släppa på uppmärksamheten ett tag. Jag tittar på klockan. Där stormar stövarna fram prick två minuter efter räven. Återigen tonar drevet bort.

”Tummen är beredd på säkringen, för att ljudlöst föra den framåt. Spänningen är nästan olidlig.”

Jakten går för brinnande livet och det är sannerligen en fröjd att höra. Här är det ingen skrikande blindpipa som hänger efter. Stövarna är väl sam jagade.

Dagens timmar tickar sakta iväg. Ryggsäcken hänger ännu på ryggen oöppnad. Det skriker i tarmarna men stövarskallet överröstar allt. Inte en minut har jag haft över för någonting annat.

Drevet rundar berget ännu en gång. Men ännu har mickel inte varit inom skotthåll. Jag antar att det är en gammal slipad rackare. Men vänta bara.

Vilken dag. Nu skulle Johannes ha varit med. Snart är området full stämplad med spår. Men räven kan konsten, trots att den inte fått vittring av mig. Drevet går timme efter timme. Jag börjar grunna på om jag skall byta pass. På andra sidan berget finns ett annat ställe där mickel någon gång tidigare försvunnit under jord och där har drevet dragit fram flera gånger. Jag måste försöka ta mig dit på något sätt. Men lätt är det inte, så nära buktar räven.

Spänningen stiger.

Nästa gång jag hör hundarna där, rusar jag iväg. De är nästan hesa av iver, efter skallet att döma är de alldeles inpå räven. Hur länge skall den kunna hålla undan? Med våt päls vill inte räven gärna krypa. Men nu är de gapande käftarna nästan i svansen på honom.

Skymningen kommer fort en dag som den här, och mörkret. Jag sneglar återigen på klockan. Vad tiden rinner iväg, nu skulle den helt få stå stilla ett ögonblick, tills. . .

Ett tätt duggregn börjar falla. Drevet hörs i sydost. Nu måste någonting hända. Jakten är på väg tillbaka.

Snön hasar ner från grenarna. Plupp-plupp, låter det.

”Rymden är fylld av hundskall som kommer allt närmare.”

Drevet dånar över berget. Jag hör det på tonen, nyansen. Rymden är fylld av hundskall som kommer allt närmare. Ögonen försöker upptäcka någonting. Säkringens kalla stål berör tummen. Var någonstans?

Hundarna är nästan framme. Här är det frågan om sekunder. Jag spejar mellan buskarna. Bössan håller jag beredd. Nu måste. . . Jo, där under granen till höger.

Jag visste att han inte hade långt försprång, den röde. Men att stövarna skulle ligga så nära, trodde jag ändå inte.

Drevet låter hesare på nära håll, eller har rösten tagit slut för dem. I korta språng kastar de sig framåt, men kan ändå inte nå räven. Orkar inte. Ger till ett illtjut.

Jag lyfter bössan. I skottet svänger svansen upp och räven går över ända. Stövarna kastar sig raklånga i snön bredvid mickel.

”Bra gjort, flickor!”

Lederna känns styva efter det långa passet men jakten är slut. Där ligger den röde, tagen på en jakt som står utan sin like.

Stillheten har återvänt. Med stela fingrar försöker jag få eld under kaffepetter. Det svider i ögonen av rök från de halvtorra stickorna. Mörkret breder ut sig. Det är kväll. Jag tar sikte på en stor gran på andra sidan Råksasmyren och med den som ögonmärke försöker jag ta mig tillbaka hemåt.

Helge Englund