Artikeln publicerades första gången i Svensk Jakt Nr 5/2020

Trots stöd av utslaget i ­Högsta domstolen har nämligen Uno Magnusson tvingats fortsätta att kämpa för sin jakträtt.

– Att ha rätt är en sak. Att få rätt är någonting helt annat, konstaterar Uno.

Hans strid mot staten gäller ett nära kvadratmilen stort område nära norska gränsen, en kronopark som i dag delvis omförts till natur­reservat. Det är Unos förfäders gamla marker, lagfarna med ”eganderätt” 1845 med fäbodar, ­ängar och slåttermyrar. Eller ”ängsslog och myrslog” som det heter i de gamla åtkomsthandlingarna.

Överallt finns det kulturspår i skogen efter Unos förfäder och till och med efter Uno själv.

Började 1970

Det hela började med att han 1970 högg några vindfällda träd intill sin fäbod. En tjänsteman på dåvarande Domänverket upptäckte detta och Uno blev instämd för stöld vid Mora tingsrätt. Förhandlingarna hölls i Särna och Uno blev fälld, men överklagade.

Domen i Svea hovrätt som gav Uno Magnusson och hans syskon jakt- och fiskerätt på statens mark.

Han friades i Hovrätten, som ­stödde sig på storskifteshandlingarna från 1893, där det står att bönd­er­­na har rätt att ta vindfälld eller torrstående skog. Åtalet ogillades och Domänverkets anspråk tillbaka­visades.

Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd.

1984 var det dags igen. Uno blev instämd för olovlig jakt sedan en tjänsteman uppmärksammat att han jagade småvilt på kronoparken. Även denna gång visade sig Unos rättig­heter hålla. Ärendet vandrade ända upp till Högsta domstolen som gav Uno rätt. HD fastslog att motparten inte kunnat bevisa att Uno saknade rätt till jakt varför åtalet ogillades.

Registrerade av Domänverket

Från och med 1995 gällde nya regler för älgjakten. Alla älgjakt­sområden skulle registreras. När Uno skulle registrera sina marker för licensjakt visade det sig att dessa helt i strid mot HD-domen redan var registrerade – av Domänverket!

– Domänverket kunde inte visa några äganderättshandlingar ­gällande den här marken men hän­visade till en ny, administrativ avvittring 1897, säger Uno.

Men den avvittringen följde inte stadgan och dessutom fanns ett kungligt brev som förbjöd ­avvittring av redan fastställda ­avvittringar och att bilda krono­parker av privata ägor.

Domän­verkets registrering av älgjakt­marken utan egen lagfart var helt enkelt egenmäktigt förfarande.

Uno överklagade länsstyrelsens registreringsbeslut, men fick avslag i Kammarrätten.

Ny stämning

Eftersom Domänverket upplåtit jakträtt till olika personer så började även Uno och hans syskon att göra det, vilket ledde till att de fick en ny stämning på halsen.
”Syskonen Magnusson har med sina upplåtelser av jakträtt själva tagit sig rätt och därigenom rubbat statens ­besittning av dessa områden”, hette det i Domänverkets yttrande till Mora tingsrätt.

Men den som äger en rättighet har också rätt att genom avtal upplåta densamma. Uno vann i tingsrätten. Domen överklagades av staten till Svea hovrätt, som fällde utslag 1984.
Hovrätten fann att syskonen Magnusson hade rätt att både utöva och upplåta jakt inom de ­omtvistade områdena, varför statens besvär ­lämnades utan bifall.

Inget prövningstillstånd i HD

Domänverket gick vidare till HD som dock inte fann skäl att ge prövningstillstånd varför Hovrättens dom stod fast.

Här hade hela historien också ­kunnat ta slut, men alltför stora ekonomiska intressen stod på spel för att Svenska staten skulle respekt­era HD:s dom. Rättsutslaget riskera­de dessutom att få följdverkningar i andra skogslän. Många hade följt Unos kamp och beroende på utfallet kunde det bli start­skottet för många liknande processer. Precis på samma sätt som utslaget i Girjas-­målet nu väntas bli vägledande även för andra fjällsamebyar.

Fortsatte jaga

Med stöd av rättsutslaget 1984 fortsatte Uno och hans syskon att jaga på sin mark precis som deras förfäder gjort sedan 1300-talet. Under tiden mobiliserade svenska staten. Den fria rätts­hjälpen i fastighetsmål togs bort. I stället blev det försäkrings­bolagen som fick ta stöten.

– Jag hade anlitat en jurist som skulle hjälpa mig att ta fram de handlingar som stärkte vår äganderätt, fortsätter Uno. Men det drog ut på tiden. Först efter 13 år blev det ny rätte­gång. Det var 1997 och då hade min jurist hållit på så länge att våra försäkringspengar, 900.000 kronor, var slut. Jag har sedan förstått att det var med beräkning, för då visste han att vi inte skulle kunna processa längre.

När den nya rättegången tog vid hade Uno Magnusson dessutom plötsligt fått två motparter: Domänverket hade blivit Assi-Domän och för den del som blivit naturreservat svarade staten genom Naturvårdsverket.

Två lagfarter

– Naturvårdsverket hade krävt lagfart och någon i ”rättsstaten” Sverige hade även skrivit ut en sådan, säger Uno. Det finns nu således två lag­fart­er på samma område. Hur tänker svenska staten lösa detta?

Kopia på lagfarten från 1845 som gav Uno Magnusson rätt mot svenska staten i Svea hovrätt.

Unos motparter lyckades få ­till stånd en utredning som för ­säkerhets skull även den skulle genomföras av staten genom ­Lantmäteriet. Den utredningen ändrade matchbilden och kom att bli en vändpunkt i hela processen.

Trots stöd av domen i Högsta domstolen pekar riktningspilen från och med nu bara åt ett håll för Uno Magnusson och hans syskon: bakåt!

– I rättssalen kom nästa överraskning och samtidigt en förklar­ing, fortsätter Uno. Vårt juridiska ombud hade en chef som företrädde motståndarsidan, alltså staten, vilket medförde att vår jurist drabbades av tunghäfta. Jag försökte ta till orda själv, men blev stoppad. Jag hade ingen talerätt och resultatet blev därefter. Lantmäteriet hänvisade till en gammal handling enligt vilken vi inte längre ägde någonting. Allting hade övergått till staten.

Förvunna handlingar

– Vår jurist och hans chef ­jobbade på samma byrå i Falun och där ­förvarade chefsjuristen alla mina handlingar, vilka jag naturligtvis begärde tillbaka. Det var okej. Jag skulle få hämta mina papper om ett par veckor. Han skulle bara ”se över dem” först. Allt var då packat i stora lådor som jag bar ut i bilen. Vid hemkomsten kom chocken: tomma och halvtomma pärmar var allt som fanns kvar. Alla handlingar som ­tal­ade till statens nackdel var ­omsorgsfullt bortplockade och jag hade dumt nog inte tagit några ­kopior, säger Uno Magnusson.

Lurad på nytt

I det läget började Uno leta efter en ny jurist för att gå vidare med ärend­et till Europadomstolen. Till slut fick han napp.

– Men även den här gången blev jag lurad, säger Uno. Jag skickade alla handlingar till vårt nya, juridiska ombud men tyckte att ärendet drog ut alldeles för lång tid. Till slut ringde jag själv till Europadomstolen för att få veta hur det låg till. Då fick jag veta att ärendet avförts på grund av att inga handlingar kommit in!

Ett stormöte om jakt- och fiskefrågorna i fjällen vintern 2006 föregicks av en mäktig demonstration utanför Kiruna Folkets Hus. Uno Magnusson (till vänster) och hans bror Bo hade åkt ända från Dalarna för att delta.

I följd av den nyligen avkunnade HD-domen gällande Girjas samebys jakt- och fiskerätt överväger nu Uno och hans syskon att åter väcka liv i ärendet.

Även om vissa handlingar förkommit under resans gång finns ännu många originalhandlingar i tryggt förvar hos Uno. Däribland det kanske viktigaste dokumentet, ­nämligen slutprotokollet från storskiftet 1893. Där står det bland annat att bönderna har rätt att ta vindfälld och torrstående skog i området ”varhelst de ligger”.

Vedbrand

Det brukar också kallas rätt till vedbrand. I samma protokoll står det också att jakten är undantagen för ortsborna. Och i ryggen har han rättsutslag i både Högsta Domstolen och Hovrätten som styrker att han och hans syskon har rätt att både utöva och upplåta jakt inom det område staten tills vidare lagt rabarber på.

Pärm efter pärm med dokument. Uno Magnusson har lagt ner enormt med tid och energi för att få rätt mot svenska staten. Foto: Lars Nilsson

Frågorna är emellertid komplicerade och fyllda av uttryck och juridiska termer som kan te sig främmande för dagens lagvrängare.

– Därför gäller det att få kontakt med en jurist som har både kunskap och intresse för att driva frågan vidare. Kan Girjas sameby få rätt med hänvisning till urminnes hävd borde även vi kunna få det, säger Uno Magnusson.

”Staten stal rubbet”