Det kan knappast ha undgått någon med intresse för vargfrågan att Kristdemokraterna och Svenska Jägareförbundet hållit seminarium om just varg i riksdagen.

Säkert har heller ingen missat att Miljöpartiets riksdagsledamot Rebecka Le Moine, både i media och i plenisalens talarstol, kommenterat detta seminarium, som hon själv deltog i.

Jag tror det är viktigt att bemöta Le Moines påståenden, på rätt sätt och grund.

Låt oss därför göra så.

Hälften så många

Le Moine hävdar att endast två procent av Sveriges befolkning är jägare. Det är naturligtvis helt rätt. Ungefär 200.000 svenskar är medlemmar i något jägareförbund.

Jämför gärna med andra föreningar.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti till exempel, är en förening, vars medlemmar motsvarar 0,9 procent av befolkningen.

Le Moine är med i föreningen Miljöpartiet de gröna, som har cirka 10.000 medlemmar. Det motsvarar 0,1 procent av oss svenskar.

Sveriges två regeringspartier, har som vi kan konstatera, alltså hälften så många betalande medlemmar som Sveriges jägarorganisationer.

Folkligt stöd, som sagt…

Skattepengar till MP

Rebecka Le Moine ondgör sig också över att jägarorganisationerna får betalt för åt staten utförda uppdrag, med cirka 60 miljoner kronor årligen.

Av de 300 kronor som enskilda jägare betalar in till viltvårdsfonden, cirka 75 miljoner kronor per år, går alltså ungefär 300 kronor per medlem tillbaka till jägarföreningar. Detta är ersättning för tjänster deras medlemmar utför åt det allmänna. Det är också därför det kallas det Allmänna uppdraget (numera Jakt- och viltvårdsuppdraget).

Tittar vi på Le Moines egen förening, Miljöpartiet, så får man riktigt statsstöd.

Ett bidrag, partistöd, av riktiga skattepengar, alltså inget som Miljöpartiets medlemmar betalat in, på 13,7 miljoner kronor för 2019.

Det blir alltså nästan 1.400 kronor per medlem.

Vilken allmännytta utför Miljöpartiets medlemmar för dessa pengar?

Minoritetens diktatur

Till nämnda vargseminarium var utvalda personer inbjudna, bland dessa just Le Moine själv. Ett antal personer som inte hade bjudits in, hade trots detta anlänt till riksdagshuset och seminariet, uppenbart under felaktiga förespeglingar. Något som Rebecka Le Moine själv har huvudansvaret för.

Att dessa personer, som sa sig vara representanter för föreningar, i vargfrågans utmarker, med medlemsantal som man i några fall inte ens kan uppge, inte släpptes in måste ses som självklart.

Le Moine påstår att detta skulle äventyra demokratin. Samtidigt hävdar hon att 200.000 medlemmar i jägarorganisationer har för stort inflytande. Minst sagt motsägelsefullt.

Men det ger en bra inblick i riksdagsledamot Rebecka Le Moines syn på demokrati.

Vilken kan sammanfattas som – minoritetens diktatur!

Anders Lindell