Anders Ahlqvist bor i och jagar vanligtvis intill Sandhem, några mil nordväst om Jönköping. Lördagen den 24 november förra året var han emellertid bjuden på älgjakt till sin svågers jaktmarker vid Velinga utanför Tidaholm.

– Jag har varit där och jagat tidigare och även om jag inte känner markerna väl är jag åtminstone bekant med dem. Det är fina jaktmarker, oländiga och kuperade, säger Anders.
Vi sitter i Anders Ahlqvist kök och pratar. Han bjuder på kaffe och nybakade kanelbullar och berättar målande och tycks det bekymmerslöst om dagen han var så nära att mista livet.

Dramatisk vändning

Eftersom älgjakten inte gick som tänkt bestämde Anders och två av hans kamrater sig för att prova vildsvinen istället. Planen fungerade utmärkt ända till Anders Ahlqvist gick ett kort stycke i spåren efter en påskjuten galt. Där tog jakten en oväntad och oerhört dramatisk vändning.

– Efter samlingen då vildsvinsjakten planerats åkte jag och Magnus en skogsbilväg in. Från bilen gick vi några hundra meter till passen. Vi stod inte långt ifrån varandra, vid en vildsvinsväxel, på varsin sida om en höjd.

Till att börja med var det som vanligt på ett jaktpass, det hände ingenting, men plötsligt skrek den tyska jaktterriern i. Spänningen steg, för det var goda chanser att det var just vildsvin hunden fått tag i.

– Jag vet inte hur länge den drev innan vildsvinet kom i Magnus pass. Han sköt två skott och rapporterade att han tyckt att det tog bra, och att det var en stor gris. Så jag gick över till honom för att vänta på hundföraren.

”Jag hade nog inte kommit mer än 20–30 meter när galten var på mig. Det gick så snabbt att jag inte hade en chans att reagera.”

På skottplatsen och i spåren efter vildsvinet var det gott om blod. Marken var pudrad med snö och det var inte svårt för Anders Ahlqvist att följa spåren. Längre fram skällde terriern ståndskall.

– Jag tänkte bara gå en liten bit i spåret för att se efter var vildsvinet försvunnit. Jag hade nog inte kommit mer än 20–30 meter när galten var på mig. Det var tätt och jag såg inte långt och det gick så snabbt att jag inte hade en chans att reagera.

Under de många analyserna som Anders och hans jaktkamrater gjort efter händelsen bedömer de att vildsvinet gjort en metkrok. Att ståndskallet var längre fram kan bero på att det var så mycket blod, och att galtlukten var så stark. I en hundnos måste det ha luktat hur mycket som helst.

Galten som anföll Anders Ahlqvist vägde närmare 150 kilo och hade betar därefter. Foto: Privat

Anders vältes på rygg när vildsvinet körde in trynet mellan hans ben. När han tittade upp såg han galten säcka ihop med benen under sig bara någon halvmeter framför hans fötter. Senare skulle det visa sig att det första skottet var en bra träff igenom centrala lungpartiet på djuret.

– Men det visste jag inte då. Jag kände att det rann blod utmed benen och förstod att jag fått en ordentlig smäll, men lyckades dra till mig studsaren och skjuta. När grisen tippade över på sidan ropade jag att jag behövde hjälp.

Första hjälpen

Kamraterna var snabbt på plats, och när de såg Anders högra ben var det ingen tvekan om att blodflödet måste stoppas, och det snabbt. Byxan var uppsprättad och blodet forsade ur det djupa såret som sträckte sig från under knäet upp nästan till ljumsken.

Med en livrem drog de åt så mycket de kunde högts upp på Anders högra lår, och blodet slutade rinna. Men det var inte nog med det.

– När de berättat vad de gjort sa jag att vänsterbenet också var uppskuret, så det gick åt en livrem till, säger Anders.

Det vänstra låret var nästan lika illa åtgånget som det högra. Såret satt på baksidan låret, det var djupt och nästan cirkelformat.

Kamraterna hade ringt 112 omedelbart de kom fram till Anders och såg hur illa det var ställt med honom. Mobilen låg under tiden de förband honom med högtalarfunktion på Anders bröst.

– Jag pratade med larmoperatören under tiden. Vi angav koordinaterna för där vi var, men det fungerade inget vidare för ambulanshelikoptern sökte över ett berg mellan Tidaholm och Falköping istället för där vi befann oss. Det var lite råddigt och stimmigt där i skogen, och det var svårt att få allt rätt.

Beten gick in under knäet och sprättade upp nästan till ljumsken. Såret i det andra benet var lika djupt men mer cirkelformat. Utan jaktkamraternas snabba ingripande är Anders Ahlqvist säker på att han inte hade överlevt. Foto: Privat Foto: Privat

En dryg väg

Istället var det ambulansen som kom först. Jaktkamrater lotsade den in på en väg som kom närmare platsen där Anders låg, men det var ändå en dryg väg att gå för dem genom skogen.

– När de kom fram och tog över kunde Magnus och Per äntligen andas ut. De gjorde en fantastisk insats och utan dem hade jag inte överlevt. Jag hade aldrig klarat att få stopp på blödningen på egen hand, säger Anders Ahlqvist.

”Jag vaknade till någon gång när de bar mig ur skogen”

Ambulanspersonalen arbetade med Anders under en lång tid i skogen. Kläderna klipptes bort, han fick smärtstillande och stabiliserades. När kamraternas bälten ersattes med staser över såren svimmade Anders av smärtan.

– Jag vaknade till någon gång när de bar mig ur skogen. De tog mig i ambulans till en plats där helikoptern kunde landa och flög mig sedan till sjukhuset, KSS, i Skövde.

Där hamnade Anders på intensivvårdsavdelningen. Såret gjordes rent och syddes till att börja med invändigt. Senare syddes såren igen med 20–25 stygn i varje ben.

Stor infektionsrisk

På måndagen kom Anders till ortopediska avdelningen där han fick vara kvar ända till den 7 december då han flyttades över till lasarettet i Jönköping.

– Någon dag efter det fick jag lämna sjukhuset. Bara att komma hem var en läkningsprocess. Och det gick bra. Efter att ha proppats full med antibiotika på sjukhuset fick jag ytterligare en kur att ta här hemma. Som väl var slapp jag infektioner, vilket det är stor risk för med tanke på bakterierna som finns i ett vildsvinstryne.

I efterdyningarna till olyckan känner Anders Ahlqvist att en muskel i vaden i högerbenet inte fungerar riktigt som den ska. Det kan vara någon nervbana som skurits av och det kan dröja något år innan han är helt återställd.

– Och även om jag inte blir det känns det ändå som ett billigt pris med tanke på hur illa skadad jag var, säger Anders.

Jagar igen

Anders Ahlqvist har börjat jaga igen. Faktiskt så dröjde det inte längre än till mellandagarna innan han var i skogen. Fast då nöjde han sig med att sitta på pass. Att göra det han tycker bäst om, gå med hund, får vänta till hösten.

Numera är Anders utrustad med ett par skyddsbyxor. Men när jag frågar vet han inte om de hade hjälpt den där olycksdagen i höstas.

– Betarna hade kunnat gå in vid sidan om kevlarskyddet. Men det är klart, bättre än utan skydd är de förstås.

”Gör aldrig ett eftersök på vildsvin ensam, i varje fall inte om det är ett stort djur. Gå inte ens och titta närmast skottplatsen om du inte har kamrater i närheten. Då kan det gå riktigt illa”

Sett i backspegeln och mot bakgrund av vad som hände är det lätt att vara efterklok. Men Anders tycker ändå inte att han just då gjorde på annat sätt än vad han gjort så många gånger förr, och som andra jägare också skulle ha gjort.

– Jag gjorde inte något eftersök utan tänkte bara gå en liten bit för att se var det skadade djuret tagit vägen, såsom vi alltid gör innan vi bestämmer att ett riktigt eftersök ska genomföras.

Han drar emellertid en slutsats efter händelsen.

– Gör aldrig ett eftersök på vildsvin ensam, i varje fall inte om det är ett stort djur. Gå inte ens och titta närmast skottplatsen om du inte har kamrater i närheten. Då kan det gå riktigt illa, säger Anders Ahlqvist.

Först efter två veckors sjukhusvård kunde Anders Ahlqvist åka hem efter att ha skadats allvarligt av en skadskjuten vildsvinsgalt. Foto: Privat