I rovdjurens spår är inget annat än en partsinlaga för alla dem som tjänar pengar på vargförekomsten, det vill säga hela Mitt i naturen-redaktionen, länsstyrelsernas spårare, kvalitetssäkrare, rovdjurshandläggare, forskare på Grimsö samt flera skattefinansierade tjänster. Inte att förglömma SVT:s Anders Lundin …

Dessutom ska vi inte glömma de kostnader som uppstår när vargar via helikopter skall spåras och märkas. Skattepengar går även till att bekosta polisinsatser vid trafikolyckor med varg och till rättegångar vid påstådd olaga rovdjursjakt.

Vad ifrågasätts?

Gerhardsson skriver:

”Tittarna ska uppleva att programmet står på naturens sida med rätt att ifrågasätta mänskliga aktiviteter som skadar djur och natur.”

Vilka mänskliga aktiviteter avser Gerhardsson?

Är det djuruppfödning, som är så skadlig för djur och natur? Djuruppfödning, som producerar mat och håller landskapet öppet tack vare betande mular?
Gerhardssons försvar för tv-serien, är inget annat än en kränkning av oss på landsbygden.

Han skriver ”…vi har stor respekt för att det finns olika perspektiv …” Den respekten lyser med sin frånvaro, men det låter ju vackert. Dessutom nämner Gerhardsson skyddsjakt på varg som ett medel att öka acceptansen för varg.

Varför ska vi på landsbygden acceptera en frilevande vargstam?

En frilevande vargstam, som skadar och dödar våra tamdjur, inskränker vår rörelsefrihet i skog och mark, tvingar föräldrar att skjutsa barn till och från kompisar och skolskjuts.

Lättlöst problem

Problemet med varg kan lätt lösas med stora hägn, där vargar och deras vurmare kan umgås.

Många djuruppfödare har tvingats sluta med sin verksamhet på grund av vargförekomst, vilket fått till följd att betesmarker växt igen och den biologiska mångfalden drastiskt minskat.

Men detta är väl en önskvärd utveckling för dem står på naturens sida och dit räknas naturligtvis inte vi landsbygdsbor, som bara förser svenska folket med mat?

Anne-Christine och Stig Engdahl
Dals-Ed