Det pågår en debatt i bland annat Svensk Jakt och Dagens Industri om älgstammens storlek och om Äbin. Eftersom Äbin inte visar att älgbetesskadorna upphört så vill Karl Hedin och andra att inventeringsmetoden skrotas. 

Även Jägareförbundets Daniel Ligné och Peter Eriksson kräver att metoden ska sluta användas som underlag i älgförvaltningen.

Logiken är så briljant så man baxnar. Visar inte statistiken att gängbrottsligheten minskar? Avskaffa brottsstatistiken! Genialt – varför har ingen kommit på det tidigare?

Många små skogsägare

Jägare hävdar ofta att jägarna borde få bestämma ensamma om älgstammens storlek, eftersom jägarna och markägarna är samma personer. Och lyssnar man enbart på medlemmarna i Jägareförbundet så stämmer såklart det: Alla markägare där är förstås även jägare. 

Även Karl Hedins debattartikel Äbin kan inte användas för att bedöma framtidens virke är formulerad efter detta mönster, där han utmålar att harmoni och samsyn uppnåddes när jaktlagsdeltagarna (som var både jägare och markägare) fick bestämma. 

Men idyllen förstördes av ”de stora markägarna”, en formulering som leder tankarna till bolag som Sveaskog, SCA och Stora Enso som ville minska älgstammen.

Men hallå! I verkligheten är vi tiotusentals små och medelstora skogsägare som inte alls tycker att syftet med skogen som vi har planterat är att föda en så stor viltstam som möjligt.

Tusentals tallar

Jag läser ganska ofta påståendet att ”lite betesskador i skogen bjuder vi mindre markägare gärna på för älgjaktens skull”. Det känns provocerande att se andra påstå sig tala för mig som småskalig markägare.

Mitt i en grandominerad bygd planterar jag tusentals tallar, och mitt syfte är att de ska bli träd, inte foder till älgar. 

Jag missunnar inte alls människor att njuta av jakt, men vill de maximera älgstammen så kan de väl plantera egna tallar. Men det ser jag dem inte göra. Tvärtom är vi ganska få i min bygd som planterar tall på våra hyggen. Ska då jag vara den som står för fodret till traktens älgstam?

Logisk kullerbytta

I Hedins debattinlägg gör han en märklig logisk kullerbytta och påstår att han har räknat ut att kostnaderna för älgskador är en krona per hektar. Jag är mycket nyfiken på hur i all världen han kom fram till den siffran?

Om jag lägger exempelvis 40 timmars oavlönat arbete plus ett antal tusen kronor på inköp av plantor för att föryngra mitt hygge med tall, och de tallarna sedan blir uppätna, så kommer dessa uppätna tallar förstås aldrig fram till vare sig Hedins eller något annat sågverk. 

Hos sågverket uppstår naturligtvis ingen förlust. Men det betyder inte att förlusten är noll, eller en krona per hektar, för samtliga inblandade.

Stolt skogsägare

Jag är stolt över att mina granskogar som anlades på 1960–1970-talet nu är gamla nog att börja huggas och producera plank och brädor. Tack vare dem kan vi bygga hus av klimatvänligt trä i stället för betong. 

Dessa skogar är omsorgsfullt skötta efter den tidens råd, och består till nästan 100 procent av gran. Men inte har där funnits mycket för viltet att äta efter att ungskogsfasen hade passerats. 

Mer variation

Till nästa skogsgeneration skulle jag vilja få upp mer varierade skogar. Men som ändå kan förse Sveriges stolta basindustri med plank och bräder. Alltså skogar som innehåller en blandning av både tall och gran. 

Jag hoppas att tallinslaget även kommer att betyda ljusare skogar, med blåbärsris på marken, till glädje för både folk och fä. Den senaste forskningen har upptäckt hur enormt viktigt foder som blåbärsris och ljung är för klövviltet.

Men för att skapa sådana skogar måste tallplantorna inte bara överleva utan även vara tillräckligt oskadade för att hålla jämna steg med granplantorna. Annars kommer tallarna att ryka när det är dags för röjning, och kvar blir ännu en ren granskog.

Fin skog åt alla

Nu säger ni: Viltbehandla ungtallarna varje höst tills de fyller tio år så är problemet löst. Kanske är det så. 

Men tänk så många fina tallblandskogar vi skulle kunna få upp, med blåbärsris på marken så småningom, ifall viltbetestrycket vore tillräckligt lågt så att även mindre nördiga skogsägare än jag vågade satsa på tall. Skogsägare som i dag avskräcks av tanken på att lägga flera dagar varje höst på att traska runt i risiga hyggen och viltbehandla varenda planta med i flera år. 

Tänk om viltstammarna vore i sådan balans med fodret att även annat än gran och björk kunde överleva och växa upp utan viltbehandling. 

Tänk vilka fina skogar vi skulle kunna skapa, som både kunde producera sågbart virke, prima viltfoder, och vackra marker för människor att vandra i. År efter år, även efter ungskogsfasen.

Karin Lindhagen
Västergötland