Klockan är sex på morgonen. Det är en halvtimme till jag ska få upp barnen. Har stenkoll på hundarna när jag går ut genom ytterdörren. Griper tag i högaffeln som står bredvid dörren. Min följeslagare det senaste året.
Hundarna går in i hundgården. Vanligt nät med eltrådar ovanpå. Hundarna vädrar och börjar sedan leka. Härligt. Ingen varg i omedelbar närhet nu.
Jag har fortfarande högaffeln i handen. Den kommer med ändå. Det är mörkt ute. Går till stallet. Ger hästarna hö och vatten. Släpper ut dem när det ljusnar.
Hundarna är lugna när jag ska in. De får springa lösa i hagen en stund. De vädrar lite.
Jag har fortfarande högaffeln i handen. Känner mig inte lugn. Det är bara två dagar sedan varg var det första jag såg när jag öppnade dörren på morgonen. Två vargar i hästhagen.

Vargrevir runt gården
Jag är mamma med två aktiva barn, och så har vi djuren. Hela tiden tänker jag på hur jag bäst kan säkra gården, barnen och djuren.
Jag tänker ofta tillbaka på tiden innan vargrevir bredde ut sig och inneslöt vår gård.
Hästarna kunde vara ute hela dygnet. Hundarna levde som de gårdshundar de är. När vi var ute kunde hundarna vara lösa. De vaktade de andra djuren och barnen. Nu har inte vi stora vakthundar, utan vallhundar. Familjemedlemmar.
Barnen hade ett perfekt liv. Många djur, stora ytor att leka på – och skogen. De älskade skogen. Att klättra i träd, plocka bär och blommor. På vintrarna åkte de skidor. Jag älskade vår gård, vårt liv.

Mist vänner till vargen
Så är det inte längre. Nu är vargen här. Vi har mist två goda vänner till varg, en hund och en katt.
Nu njuter vi inte på samma sätt. Man är ständigt på helspänn, stannar till, lyssnar, ser sig omkring.
Fåglarna tystnar, hundarna vägrar att gå ut. Hästarna slutar äta och klumpar ihop sig i hagen. De blir oroliga.
Då kommer många känslor. Allt känns hopplöst, jag känner rädsla och förtvivlan. Nu är de här igen, vargarna.

Trött och sliten mamma
Vi försöker balansera livet, för barnens skull. Inte skrämma upp dem, men samtidigt lära dem hur de ska göra om det kommer varg in på gården.
Nu är barnen inte ute ensamma, men det är viktigt att de lär sig att hålla sig lugna. Att ropa på oss vuxna och raskt, men ändå lugnt, gå in i huset eller stallet.
De borde också få känna sig trygga i sitt eget hem.
Som mamma blir jag trött och sliten. Jag måste visa mig trygg och stark för barnen, jag måste skydda djuren.

Folk skrattar
Som vargdrabbad får man även tåla att folk skrattar åt en. Man ska tåla hån och förnedring från människor som inte vet något om hur svårt det är att samexistera med varg.
Man blir väldigt trött av att hela tiden tänka på säkerheten. Att tänka på vad som har hänt här, och på vad som kan hända om jag för ett ögonblick sänker garden.
Jag är rädd för att förlora fokus, och att det då ska drabba våra djur.
Ibland blir jag så trött och förtvivlad att tårarna kommer. Förtvivlad över det liv vi förlorat.
Sorg över djur som dödats. Men mest sorg över att vi förlorat det liv vi en gång hade. Det liv som vi nu för en förtvivlad kamp för att få tillbaka.
En kamp mot vargvärnargrupper. Domstolarna. Politiken. Förvaltningen, eller kanske snarare den obefintliga förvaltningen. Mot vargen.
Vi skriker för att bli hörda. Men de som lyssnar och förstår är så få.

Heidi Torgnesskar Hultin
Värmland