fredag 26 maj

Jakt & prylar

Publicerad 2 april 2017 - 07:00

Foto: Michael Migos

I rovdjurens spår: Vilket djur dödade bytet?

Våren har kommit. Snön har smält undan utom i norrlägen och djupa diken. De första gröna stråna har börjat spira och fått rådjuren att skingra ut sig från foderplatserna.

Lodödat rådjur, slarvigt övertäckt. Foto: Gunnar Glöersen

En bit in i skogen, knappt hundra meter från en foderautomat, hittar du en mängd hår på marken. Långa, grå hårstrån i tovor som du först tror kommer från älg.

När du granskar dem närmare ser du emellertid att de är bruna i spetsen och litet för korta och tunna. Det är rådjurshår.

Det händer att rådjur lämnar efter sig någon tofs av sin vinterpäls, men det här är för mycket. Någonting måste ha hänt. Kan ett lodjur ha hittat till foderplatsen?

 

Dött rådjur

Ett stycke längre bort upptäcker du nästa fläck med rådjurshår. Nu börjar du söka aktivt och hittar snart resterna av ett dött rådjur på en bädd av hår.

Det återstår inte mycket av rådjuret: några hoptorkade tarmslingor, kaffesumpsliknande våminnehåll samt en del av våmmen. När du krafsar litet med en käpp bland resterna hittar du också ett lårben med vidhängande underben och skank. Och ett rådjurshorn. Då var det alltså en bock.

 

”Kriminalgåtan” har därmed fått sin lösning, inte till hundra procent men näst intill.

 

När du slår av lårbenet ser du att benmärgen är ljus och fast. Bocken var i gott skick när den dödades. Hade den varit utmärglad hade benmärgen sett ut som lingongelé.

De avrivna rådjurshåren och slaktplatsen har tidigare legat dolda under snön. Det förklarar varför du inte upptäckt dem tidigare. Men vad dödade rådjuret?

Vid sidan av slaktplatsen hittar du en spillningshög. Det förefaller vara alldeles vanliga bajskorvar av hund och ingenting annat.

 

Tagit fler rådjur

Misstankarna mot lodjur sjunker undan. Några lodjursspår har du ju inte heller sett, fastän du besökt det här området minst en gång i veckan under hela vintern. Ett lodjur som hittat en foderplats som den här borde dessutom ha återvänt  och tagit fler rådjur.

 

”En lodjursattack hade sannolikt slutat i en mycket snabbare död för bocken.”

 

”Kriminalgåtan” har därmed fått sin lösning, inte till hundra procent men näst intill. En lös hund, kanske en älghund på driven, har slumpvis hamnat mitt bland rådjuren och gått ikapp den här bocken. Hundar är generellt sett klumpiga dödare. Den har först rivit ner bocken två gånger innan den har lyckats ta fast den ordentligt och döda den i tredje försöket.

En lodjursattack hade sannolikt slutat i en mycket snabbare död för bocken.

Det är osäkert hur mycket hunden ätit av rådjuret. Troligen har istället traktens rävar fått sig ett gott mål och sedan burit bort resterna efterhand.

 

Kedja av indicier

I takt med rovdjursstammarnas ökning har det blivit allt vanligare att hitta resterna av rovdjursrivna älgar och rådjur. Även dovvilt och kronvilt, där dessa finns, står på de stora rovdjurens matsedel.

 

”Skuldfrågan måste vanligen grundas på en kedja av indicier…”

 

För jägaren/viltvårdaren som hittar exempelvis ett dödat rådjur är det givetvis av stort intresse att veta vilket rovdjur som varit framme.

Skuldfrågan måste vanligen grundas på en kedja av indicier, det vill säga många, enskilda spår, spårtecken och iakttagelser som pekar mot ett speciellt rovdjur. Det gäller att vara noggrann och gå systematiskt till väga. Dessutom finns det – som vi ska se – vissa tumregler att hålla sig till.

 

Bilden är från ett lodödat får som dödats med endast ett bett i halsen. Foto: Göte Johansson
Bilden visar hur betten penetrerat halsskinnet på ett vargdödat får. Vargen har huggit flera gånger och på olika ställen. Foto: Göte Johansson

 

Ta ingenting för givet!

– Erfarenheterna har lärt mig att aldrig ta någonting för givet, i naturen är nästan allting möjligt. Det säger Göte Johansson från Baldersnäs i norra Dalsland.

 

Göte Johansson har lång erfarenhet som besiktningsman för rovdjursskador hos länsstyrelsen i Västra Götalands län.

Göte Johansson har varit länsstyrelsens besiktningsman för rovdjursskador sedan den verksamheten startades i början på 1990-talet.

En besiktningsmans arbetsuppgift är i första hand knuten till tamdjursskötseln. Om ett tamdjur skadats eller dödats ska besiktningsmannen avgöra orsaken. Är det ett rovdjur som varit framme utgår så kallad rovdjursersättning.

 

”En slaktplats utgör ofta en makaber syn…”

 

Därutöver har Göte rotat bland resterna av många hundra rovdjursrivna älgar och rådjur. Innan han blev besiktningsman åt länsstyrelsen i västra Götaland hade han motsvarande arbetsuppgift hos Jägareförbundet. Göte är styrelseledamot och rovdjursansvarig i Jägareförbundet Västra Götaland Väst. Han sitter också i Jägareförbundets rovdjursråd.

– En slaktplats utgör ofta en makaber syn, säger Göte. Det är blod och hår överallt och utslitna organ. Det första jag försöker ta reda på är vad djuret dött av. Har det verkligen dödats eller var det dött redan innan det blev uppätet? Därför söker jag efter blödningar.

 

Tittar på lungorna

– Finns det inga blödningar hade hjärtat redan stannat. Då har djuret självdött. Finns det däremot blödningar var djuret vid liv när det blev slaget. Blödningarna hittar jag på köttsidan av huden när jag flår djuret.

– Ibland har jag besiktigat nyfödda kalvar som påståtts vara rovdjurstagna, fortsätter Göte. Då brukar jag öppna brösthålan och kika på lungorna. Ligger de som små, mörka klumpar i botten på brösthålan har djuret aldrig tagit ett andetag. Då var det dött redan vid födseln. Redan vid första andetaget fylls nämligen lungorna och får den form de ska ha.

 

En smygjägare

Om djuret i fråga blivit dödat går Göte vidare. Är det snö söker han efter jaktspår och spårar bakåt. Lodjuret är en smygjägare som tar sitt byte med en kort och snabb rusning.

Vargens jakt kan sträckas ut mycket längre. Till en slaktplats kommer det också andra rovdjur. Räven är alltid snabbt framme.

– Jag har sett hur räven gärna följer lospår i hopp om att finna något ätbart, säger Göte.

 

Avståndet mellan hörntänderna hos lodjur är normalt 25–35 millimeter.
Motsvarande mått hos varg är 40–55 milli­meter.

 

Är det barmark får man istället titta på bytesdjuret och hur det har dödats.

– Är det ett lodjur som varit framme sitter bettet oftast i strupen eller runt struphuvudet, säger Göte. Ibland kan lodjuret missa första bettet och måste ta om. Då blir det två bett, nästan aldrig mer än så. Ofta penetrerar den halspulsådern på ett rådjur eller mindre dovvilt och då blir det en väldig blödning på insidan. På utsidan syns däremot ingenting när lon släppt taget. Man måste flå upp djuret för att se det.

 

”Det är sällan man ser klösmärken på lons bytesdjur.”

 

Avståndet mellan hörntänderna är enligt Göte inget riktigt pålitligt mått.

– Ett lodjur har ungefär samma avstånd mellan hörntänderna som en stor räv och det mått jag får på skinnet och i muskulaturen efter hålen från hörntänderna kan också variera beroende på andra omständigheter. Sättet att bita säger mer. En räv dödar inte alls på samma sätt som ett lodjur.

– Det är sällan man ser klösmärken på lons bytesdjur, men det händer att den försöker ta tag även med ett av frambenen. Flår man då upp bytesdjuret riktigt noggrant kan man hitta skador efter klor på insidan av huden, där de avtecknar sig som streck.

 

Dödar utan att äta

Där det finns gott om rådjur kan det enligt Göte hända att lon bara dödar utan att äta. Han har vid ett tillfälle hittat fem lorivna rådjur på en sträcka av bara en kilometer, men det är ovanligt.

– Oftast ligger lon kvar vid sitt byte och äter av det flera gånger. Den kan äta ungefär två kilo. Vanligen äter den av de stora musklerna på låren och bogarna men den kan också öppna buken. Det går emellertid inte att med ledning av hur det ätits av bytesdjuret avgöra vem som dödat det.

Göte vill också avliva myten om att lodjuret gnager av huvudet på sitt bytesdjur.

– Det är nästan alltid räven som varit framme en sådan gång, säger han. Man hittar sedan dessa huvuden vid rävgryten.

 

”Räven är en dålig dödare jämfört med lodjuret.”

 

Däremot har han konstaterat att även räven kan bli ganska bra på att ta rådjur och en del rävar kan utvecklas till specialister. Rådjur som faller offer för räv är dock i allmänhet försvagade på något sätt, i alla fall inte kärnfriska.

– Men räven är en dålig dödare jämfört med lodjuret. Den biter också i halsen men det krävs väldigt många bett.

Och ännu sämre dödare är hunden.

– Den hugger ostrukturerat lite överallt och när den väl lyckats döda sitt byte äter den för det mesta ingenting av det.

 

Vargdödad älg. Här har vargen eller vargarna flått av och ätit mycket av huvudet. Foto: Gunnar Glöersen

 

Varg kontra älg

Vad vargen äter beror på var den befinner sig.

– Längre norrut, i norra Värmland, är älgen stapelföda, säger Göte. Här i mina trakter tar vargen också mycket rådjur. Den har kapacitet att ta vilket rådjur som helst. Den springer i kapp rådjuret och hugger det först i bakdelen för att stoppa det och hugger sedan i hals och huvud. Det är så kraftiga bett att rådjuret dör direkt.

 

”Betten är så kraftfulla att de kan krossa nackkotorna.”

 

– När det gäller älg tar den i huvudsak kalv och ungdjur. En ensam varg klarar sällan av att ta en vuxen älg, men i flock gör den det.

– När älgen flyr undan springer vargen upp vid sidan och riktar de första, kraftiga huggen mot låren för att stoppa älgen. Sedan angriper den andra delar som hals och nacke. Betten är så kraftfulla att de kan krossa nackkotorna. Ibland kan det vara svårt att bara med ledning av betten se skillnad på varg och björn, utan andra spår- och spårtecken får avgöra.

 

Beteendet skiftar

Av ett slaget byte äter vargen fyra–fem kilo. Den börjar också med mjukdelar men kan krossa ben. Ett slaget rådjur äter den upp med hull och hår.

– Vargen kan också lämna en skadad älg i ett område och återvända dit om en vecka, säger Göte. Älgen ligger då i sårfeber och är lätt att ta. Vargen går också tillbaks till slagna byten och kan ha ett par- tre stycken inom sitt jaktområde. Den är generellt duktig på att ”äta upp”.

 

”Bara en enda gång har jag sett att vargen grävt över sitt byte…”

 

Beteendet vid det slagna bytet skiljer också rovdjuren åt. Ett lodjur kan flytta sitt byte en kortare sträcka,  100–150 meter. Den kan också täcka sitt byte genom att krafsa över gräs och förna, men gör det inte alltid.

Björnen gräver över och gömmer gärna bytesrester. Vargen kan stycka och bära bort bitar av sitt byte men äter för det mesta upp allt på plats.

– Bara en enda gång har jag sett att vargen grävt över sitt byte och det var i snö. Annars brukar jag också leta efter spillning intill slagna byten och jag hittar det oftare efter varg än efter lo. Det är väl precis som med oss människor, en stund efter det man ätit måste man frigöra plats för maten.

 

Med ledning av den här bilden kunde Göte Johansson avgöra att det var en hund och inte en varg som dödat rådjuret.
Det flådda rådjuret uppvisade bitskador över nästan hela kroppen. Foto: Göte Johansson

 

Vargen var en hund!

Sent en kväll blev Göte Johansson uppringd av en privatperson som sett hur en varg dödat ett rådjur.

 

Rådjuret med vargen bakefter hade kommit stormande över villatomten och bara strax bakom huset hade vargen kommit ikapp rådjuret och vräkt omkull det.

Innan man lyckats skrämma bort vargen hade den även dödat rådjuret.Hela händelseförloppet var dessbättre filmat med en mobilkamera och bilderna kablades över till Götes dator.

– Jag såg direkt att det inte var en varg utan en hund, säger Göte. Dagen efter tog jag kontakt med personen i fråga och vi lyckades även hitta hundägaren. Det var en av hans draghundar – en siberian husky – som sluppit lös och jagat och dödat rådjuret. Rasen är inte alldeles olik en varg och den som inte är hundvan kan ta miste.

 

Effektivare jägare

– Bitskadorna på rådjuret var däremot typiska för hund, fortsätter Göte. Hundar är klumpiga dödare och den här hade bitit ostrukturerat över praktiskt taget hela kroppen på rådjuret. Till och med våmmen var punkterad på några ställen. Rådjurets ena framben var också av.

– Varg och lo är mycket effektivare som jägare och riktar sina bett mot halsen och strupen.

 

Fotnot. Artikeln har tidigare publicerats i Svensk Jakts oktobernummer 2013.

Tre tumregler

Ta reda på om djuret självdött eller dödats.

Sök efter spår och spillning runt omkring.

Sök efter sårskador genom att flå det döda djuret.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

    Mina artiklar

    För att ta del av dina artiklar behöver du ett medlemskap med tidning hos Svenska Jägareförbundet

    Testa dig själv
    Vad vet du om vildsvin och vildsvinsjakt?
    Vapentest
    Ulf Lindroth testar Sauer 100
    Tolv myter
    Om vildsvin och vildsvinsjakt
    78-årig premiärskytt!
    Kerstin tog jägarexamen 2003 och skjuter med en Zoli Husqvarna 1900.

    Mest läst

      Svensk Jakt på Instagram

      • Den här årstiden gäller det att hålla extra koll på var man sätter fötterna under skogspromenaden... Foto: Martin Källberg/Svensk Jakt
      • På måndag inleds vårjakten på råbock i delar av landet. Ska du ut och göra ett försök med bockarna? #jakt #svenskjakt #vårjakt #vårbock
      • Svensk Jakt nr 5 är nu ute! Detta nummer innebär seriestart för vår nya storsatsning, Jaktresan i Sverige.
Vill du hänga med på resan? Som medlem i Jägareförbundet får du tidningen i brevlådan och/eller som e-tidning varje månad!
      • Vi närmar oss tiden då älgkorna stöter bort fjolårskalvarna. En god anledning att vara extra uppmärksam i trafiken den här årstiden, då de bortstötta fjolingarna ofta uppträder förvirrat i sin nya, otryggare, livssituation.
Foto: Martin Källberg
      • Våren rycker allt närmare. Foto: Kenneth Johansson
      • Orrspel. Foto: Kenneth Johansson

      Samtidigt på JaktPlay