I Svensk Jakt nr 12/2013 berättade vi om elden som ger liv. Om hur viktig skogsbranden är för den biologiska mångfalden, för växter och insekter och för viltet som finner mycket mat i de täta uppslagen av asp, björk, sälg och tall som blir följden när humuslagret bränts bort och näringsämnen frigjorts.
Men berättelsen slutar inte där. När askan svalnat på det brända hygget på gården Kyllås utanför Skillingaryd sådde entusiaster svedjeråg på delar av ytan, för att studera hur en gammal odlingsmetod fungerar och för att se om rågen uppskattas av det vilda.

Rika skördar
På 1600-talet koloniserades stora delar av de mellansvenska skogsområdena av svedjebrukande finnar som kom för att odla nya marker. Detta sätt att odla levde i skiftande omfattning kvar länge, och svedjeodling förekom i delar av landet ända in på 1900-talet.
Granskogen var den bästa platsen för svedjande och efterföljande sådd. Granen trivs i näringsrik jord, där det också var lämpligt att så svedjerågen.
Tekniken var i stora drag följande: på våren fälldes träden som sedan fick torka i ett eller två år. På tredje året brändes området och när askan svalnat såddes svedjerågen glest på den brända ytan.
Rågen är tvåårig och kunde därför inte skördas förrän hösten därpå. I gengäld var svedjerågen mycket tacksam att odla. Tuvorna med råg kunde bli upp mot två meter höga och ge hundrafalt igen.
Viltstammarna var inte som idag och de svedjeodlande finnarna behövde inte bekymra sig för att den spirande rågen skulle ätas upp av älg och rådjur. Men hararna var desto fler och de trivdes vid svedjorna. Något som utnyttjades av dåtida jägare.

Korta drev
Gustaf Schröder berättar i sin bok Mellan Kölen och Siljan, i kapitlet Så skall en jakt gå till, om harjakter vid svedjorna: ”Man borde vara minst två jägare, då man jagade i Slättnedshammaren; en på landsvägen och en uppe på hammarens platå där svedjefallen voro belägna. Då behövde hundarna icke driva länge, förr än haren stöp och alles todt-ropet ljöd.”
Och vidare: ”Slättnedsberget var stort och brant, fullt av sten och moras, men där fanns även yngre och äldre svedjor samt flera små vägar och fästigar. Fick man upp en hederlig jösse blev han snart skjuten; var det däremot en kanalje, som gick upp på berget och bort åt omarken vid Näcksjön, så gick han nästan med säkerhet fri.”

Rådjur kom först
Före detta jaktvårdskonsulenten Stig Johansson i Jönköpings län är medlem av Gustaf Schröder-sällskapet och mycket intresserad av jaktens kulturhistoria. Han införskaffade svedjeråg och lyckades få med sig Bengt Johansson på sitt experiment.
– Att bränna mark och så råg kommer aldrig att bli något alternativ för att skapa viltfoder. Men det är intressant att prova, och kanske kan vi få belägg för det Schröder skriver, att viltet trivs vid svedjorna, säger Stig Johansson.
När Svensk Jakt var med i Kyllås några veckor efter att rågen såtts lyste de besådda områdena som ljusgröna smycken på det brända hygget. Där växte svedjerågen redan decimeterhög och det var uppenbart att sådden lyckats.
En liten rad med svedjerovor hade också kommit upp ur askan, och att dessa var begärliga för viltet var enkelt att konstatera, eftersom rådjuren åt upp dem så snart vintern gjorde sitt intåg.
– Det blir intressant att följa upp sådden, både för att se hur svedjerågen uppskattas av viltet och som ett kulturhistoriskt experiment, säger Stig Johansson.