I norra Sverige finns några av Europas sista rester av tallurskog, med riktigt gamla träd, mycket död ved och sällsynta vedsvampar. Torbjörn Josefsson har i sin doktorsavhandling undersökt sådan skog ur ett skogshistoriskt perspektiv med tvärvetenskapliga metoder. Resultaten visar att skogarna är ekologiskt mycket värdefulla, men också att de har nyttjats och formats av människor under mycket lång tid. Trots att sekel har förflutit sedan boplatser övergivits och nyttjandeformer upphört vittnar skogen om markanvändning under lång tid.

Många känner inte till att skogsutnyttjande före 1900-talet kunde vara både intensivt och långvarigt i områden som idag anses opåverkade, säger Torbjörn Josefsson.

På boplatser och i dessas närhet kan skogen vara kraftigt påverkad. Här är mängden biologiskt viktiga substrat, som gamla, grova träd samt stående och liggande döda träd, betydligt lägre. Där långvarig och intensiv renskötsel bedrivits har skogen också påverkats väsentligt. Att de områden vi kallar urskogar är helt opåverkade av människan är därför starkt förenklat. Ett allvarligt problem är att många av de skogar som bär epitetet urskog idag saknar en historisk analys. Resultaten i avhandlingen överrensstämmer väl med kunskap från tempererade och tropiska delar av världen som också visar att förindustriellt skogsnyttjande kan ha en omfattande påverkan på skogsekosystemet. Resultaten har stor betydelse för den samlade bilden av de skogar som betecknas som urskog världen över.

Större skogsområden utan påverkan av skogsbruk och där endast mindre områden i landskapet uppvisar spår efter förindustriellt nyttjande är mycket sällsynta, berättar Torbjörn Josefsson.

Naturligtvis finns det starka ekologiska skäl att undanta sådana områden från skogsbruk. Men, paradoxalt nog finns det starka kulturhistoriska skäl att skydda dessa områden, eftersom de samtidigt utgör rester av ett uråldrigt kulturlandskap med mycket värdefulla arkeologiska lämningar och kulturspår, menar han.