Värdet av skadeinventeringar har utvärderats av SLU. Slutsatsen var att ”inventeringsresultat baserade på enbart andelen skadade stammar omöjligt kan ligga till grund för beslut i älgförvaltningen”.
Anledningen är att kopplingen mellan älgstammens storlek och andelen skador oftast är svag, eller obefintlig. Exempel på detta ser vi gång på gång, nu senast i Västerbotten. Skadorna ökade kraftigt, samtidigt som älgstammen redan skjutits ned. Just för att minska skadorna.
Om kostnaderna för dessa, ur jägarsynpunkt, mer eller mindre verkningslösa inventeringarna dessutom ska bäras av jägarkåren löper vi stor risk att hela älgförvaltningssystemet havererar.
Antingen kommer det saknas medel för de åtgärder som faktiskt behövs för en fungerande älgförvaltning, eller så kommer det bli orimligt dyrt att fälla en älg. Då kommer jägarkåren att jaga annat vilt istället, med ökande älgstammar som resultat.

Mängden foder har betydelse
Är skadeinventeringarna då helt meningslösa? Nej, mängden foder har enligt de undersökningar som finns större betydelse för mängden skador än mängden älgar.
Har man problem med skador bör man följaktligen i första hand satsa på att skapa en större och mer stabil fodertillgång. Här kan kunskap om andelen skador fylla en funktion, för att visa på behovet av att skapa mer foder.
Det är markägarens ansvar att förvalta fodret för att skapa en stabil foderresurs. Detta uttrycks både genom den nya älgförvaltningens krav på en ekosystembaserad förvaltning, och genom Jaktlagens krav på att markägaren ska vårda viltet.
Ansvaret och kostnaderna för förvaltningen av viltet bärs däremot av jägarkåren. Detta uttrycks också i den proposition som ligger till grund för den nya älgförvaltningen.
Fällavgifterna ska bland annat finansiera ”älginventeringar”. ÄBIN-inventeringar studerar skador på skog, inte älgar.

Var finns stödet?
Avslutningsvis kan man fundera på om LRF verkligen har stöd från sina medlemmar för sin hållning? De undersökningar som finns visar att majoriteten av privata markägare anser att älgstammen är lagom, medan de flesta som jagar anser att den bör vara större.
40 procent av jägarkåren är även markägare, och 20 procent av jägarkåren är med i LRF eller i en skogsägarförening. Det innebär 50.000–60.000 markägande jägare som idag är medlemmar, och lika många till som utgör en potentiell medlemsgrupp i egenskap av markägare och jägare.
Vi är själva medlemmar i Mellanskog, och känner sällan igen oss i hur skogsägarrörelsen representerar oss i älgfrågan.
Fredrik Widemo
Vilt- & naturvårdsstrateg, Svenska Jägareförbundet
Daniel Ligné
Riksjaktvårdskonsulent, Svenska Jägareförbundet