Hur långt ungdjuren drar i väg varierar mycket. I södra Sverige lämnar inte ens alla ungdjur sitt födelse­område. Utvandrarna utgör bara mellan 20 och 50 procent och de ger sig sällan i väg längre än tio kilometer. De norrländska rådjuren skiljer sig här markant från sina syd­liga släktingar. 
I början på 1990-talet genom­fördes en forskningsstudie på rådjur i Västerbottens inland som omfattade drygt 80 radiomärkta rådjur varav 30 ungdjur. Inte ett enda av ungdjuren stannade kvar och etablerade sig i födelseområdet. De utvandringssträckor som uppmättes var anmärkningsvärt långa och aldrig mindre än fyra mil.
Längst vandrade ett smaldjur som i juni 1990 lämnade sitt födelse­område nära Gunnarn vid Umeälven mellan Lycksele och Storuman. Senare samma sommar observerades 
hon i Jäkkvik vid Hornavans nord­spets uppe i fjällvärlden. Följande sommar upptäcktes hon i byn Istermyrliden utanför Bureå. En samman­lagd vandringssträcka på 47 mil!

Genetiska skillnader
En annan långvandrare var en råbock född sommaren 1992 som märktes i Åskilje 20 kilometer sydost om Gunnarn i januari 1993. I början av februari följande år iakttogs den på en utfodringsplats i Bondersbyn, Kalix. En vandring på runt 25 mil fågel­vägen, under vilken bocken korsat sex stora älvar. 
Det var länsjaktvårdskonsulent Owe Geibrink som pejlade bocken som kunde identifieras med ledning av frekvensen.
Den hundraprocentiga utvandringen och de långa spridningssträckorna hos rådjur i Väster­bottens inland jämfört med rådjur i södra Sverige kan bero på genetiska skillnad­er. Övre Norrland har relativt sent koloniserats av just långvandrande rådjur som burit med sig en stark, genetiskt betingad vandringslust. Driften att vandra och hitta nya, lämpliga områden att slå sig ned på har också haft ett högt överlevnadsvärde i det för rådjur karga barrskogslandskapet.
I södra Sverige, med mer stabila rådjurspopulationer och bättre rådjursbiotoper, har vandrings­driften ”vattnats ur” på grund av att det naturliga urvalet gynnat djur som varit mer stationära.