Ulf Nyrén vid Göteborgs universitet har i avhandlingen ”Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789” studerat jakträttsfrågans utveckling i Sverige under nämnda period. Under dessa år fick bara kungen, hans tjänstemän och adeln jaga matnyttigt vilt.

Men trots döds- och spöstraff, fängelse på vatten och bröd, dryga böter eller livstids straffarbete på Marstrands fästning överträddes lagarna av både bönder och mer marginaliserade invånare, säger Ulf Nyrén i ett pressmeddelande.

I feodala europeiska samhällen var exklusiv jakträtt ett medel för eliter att markera sin särställning och makt. I flera stater, inte minst i England, utvecklades striden om jakträtt till ett regelrätt krig mellan adeln och band av tjuvskyttar. I Sverige var konfliktnivån lägre, trots kungens anspråk på jakträtt på egna marker och efter särskilda djur som rådjur och svan. Adeln kopierade kungarnas önskan om jakträtt och monopollagarna genomdrevs under adelsmaktens höjdpunkt.

Motstånd från prästerna

Jaktmonopolet var dock inte allmänt accepterat. I Sverige var det framförallt prästerna som gjorde motstånd mot adelns jakträtt.

Något oväntat var dock att jag upptäckte att riksdagsbönderna under lång tid var märkbart passiva i frågan. Däremot så respekterade allmogen i övrigt inte förbuden, utan bedrev ett omfattande tjuvskytte, något jag i avhandlingen ser som tecken på vardagligt motstånd, säger Ulf Nyrén.