Som det ser ut idag så kan ett beslut fattas om att skyddsjakt ska ske på en varg som orsakat samhällsfara eller stora ekonomiska kostnader. Men nästa dag kan vargvärnare överklaga beslutet och då sätta skyddsjakten ur spel.
Myndigheter som beslutar om skyddsjakt har i regel några veckors beslutstid efter att en incident inträffat. Sedan överklagas det med automatik av värnarsidan.
Det är inte särskilt konstigt när de vet att även om överklagan inte går igenom så har de skjutit på skyddsjakten till tiden har löpt ut, och då blir det ingen skyddsjakt den gången. Så håller det på, och under tiden sker nya angrepp på får eller ren eller hund.
Vilka är det då som står för notan? Dels är det de drabbade, till exempel bönder som mist inkomst av sin näring om man driver köttproduktion. Sedan är det alla andra i samhället som betalar skatt. Till exempel är summan som den så kallade Junseletiken har kostat skattebetalarna närmare tio miljoner kronor, och det gäller endast en varg.
Hela samhället är förlorare då det i längden innebär att bonden lägger ner sin produktion, arbetstillfällen försvinner och marken växer igen. Kanske köps den av någon som inte bor i Sverige och som inte är särskilt intresserad av den svenska naturen och dess djurliv.

Lätt att tycka utan ansvar

Att motståndet till varg ökar för var dag som går är inte konstigt. Vargvärnare tycker att det är hemskt att man ska avliva vargen, då det den gjort är naturligt för en varg. Men det är ganska lätt att tycka att vi ska ha varg i Sverige om man inte har något ansvar för vad den ställer till med.
Slipper man dessutom att betala för skadorna är det ännu lättare att älska vargen. Bor man sedan i staden och vill åka ut på landet på våren och titta på lammen när de skuttar på de gröna ängarna, så är det ju ändå självklart att vi ska ha varg.
Bonden måste bara sluta vara lat. Han måste gå upp någon timme tidigare och stängsla in sina djur bättre och slå gräset varje dag under eltrådarna. Sedan kan han ju faktiskt ta in djuren på natten, då är det ändå inga stadsbor som ser dem leka i hagarna.
Skulle vargen mot förmodan gå igenom stängsel eller hoppa över det, så måste ju bonden förstå att han ska ha bättre tillsyn på sina djur. Han ska då ta sin alpacka eller lama och skrämma vargen på flykt till nästa granne som sitter inne vid spisvärmen och fyller i EU-papper, och därför inte har koll på sina djur.

Kampanj pågår

Att det ska vara så svårt. Har man nu drabbats av det som inte kan hända, men som ändå händer, fast det är helt osannolikt eftersom det aldrig skulle kunna hända, så är det ganska lätt att bli motståndare till vargetablering.
Just nu pågår en stor vargkampanj i diverse media. SVT har aldrig förr sänt så många program om den stackars ensamma hungriga vargen som man gör nu för tiden.
Och i nyhetstidningar intervjuar man inte de drabbade, utan frågar hellre en kvinna med långt hår i hästsvans och med stickad tröja och Fjällrävenryggsäck hur hon ser på det hela.
Går man på naturmuseum och läser uppdaterad fakta om vargen, står det att vargen är skygg och helt ofarlig och man behöver inte vara rädd, eftersom det är bara vargar som är uppfödda i fångenskap som är farliga.
Så om ni ser en varg som förvirrat sig in i staden eller om ni passerar en varg som ligger och äter på en nyslagen älg är det helt ofarligt. Det man istället ska vara rädd för är älgar, jägare och getingar enligt de som värnar vargen.
Men det finns cirka 300 000 jägare och cirka 375 000 älgar och flera miljoner getingar och cirka 450 vargar, och därför är det antalet incidenter som räknas.

Kommer att hända i Sverige

Då det under de senaste 150 åren hänt att människor dött på grund av möte med älg, jägarens kula eller av getingstick så beskylls de som farliga. Att vi knappt har haft någon varg under de åren tas det ingen hänsyn till.
Det är som att säga att vi för 150 år sedan hade säkrare bilar, då det inte omkom så många i trafiken.
Människor dödas i andra länder, av samma sorts varg som vi har. Så för mig är det inte osannolikt att det snart händer igen, att en svensk blir dödad av varg.
Dagens ”svenska” varg är inte rädd för människan då vi inte jagar den. Tvärtom har den lärt sig att där människan finns är det inte långt till mat.
Om vi fortsätter att hjälpa vargen med dess fortplantning, genom att släppa ut djurparksuppfödda vargungar, samt att flytta runt dem med bil och helikopter, ja då har vi själva satt oss i en situation som ingen kommer att uppskatta om några år.
Även om man är balkongbiolog och matar fåglarna med en talgboll på julafton så kommer man förr eller senare bli drabbad, på ett eller annat sätt.

Robin Larsson, Ljungby