Antalet vargar i Sverige och Norge har tredubblats under de sista tio åren, men det har inte påverkat andra arter som förväntat. En trolig förklaring till detta är enligt avhandlingen frånvaron av varg mellan slutet av 1800-talet och fram till 1990-talet i kombination med att den mänskliga jakten är den största dödsorsaken i älgstammen.

Detta har bland annat lett till att skandinaviska älgar tycks ha tappat en del av sin förmåga att försvara sig mot varg.

Vargarna i Nordamerika får oftare ge upp när de jagar älg och när de lyckas krävs det längre jakter. Den nordamerikanska älgen har behållit det naturliga sättet att försvara sig genom att stanna och slåss.

När vargarna nu kommit tillbaka är det mindre aggressiva beteendet till nackdel för älgen, men det har underlättat jakten för vargarna, säger Camilla Wikenros i ett pressmeddelande.

Dragit ner på jakten

Älgjakten har sedan vargens återkomst i Sverige minskat i områden med varg på grund av konkurrens om bytet. Främst skjuts det färre älgkor.

Redan första jaktsäsongen efter vargetableringen minskade antalet skjutna älgar förbluffande snabbt, vilket tyder på att jägarna medvetet dragit ned på sin jakt för att kompensera för förväntade förluster på grund av vargpredation. I områden där varg förekommit under minst tio år var dock inte denna kompensation tillräcklig för att förhindra en fortsatt nedgång i älgstammen, skriver Camilla Wikenros.

Asätarna har mindre att äta

Hon är förvånad över att återkomsten av varg inte har lett till att asätare, som räv och korp, har mer att äta. Det är nämligen framför allt kvarlämnade slaktrester efter älgjakten som är den största källan till mat för asätare. Även om vargarna lämnar kadaverrester efter sig, har deras återkomst inneburit att färre älgar skjuts och färre älgar självdör, varför asätarna fått mindre att äta.

Vargpredationen innebär dock att asätarnas födotillgång är jämnare fördelad över året, och den har till och med ökat under senvintern, när många arter har ont om mat.