Vidar var född i Korsträsk utanför Älvsbyn i Norrbotten och kom som student till Uppsala, där han startade sin långa och framgångsrika forskarkarriär.

När viltforskningen kom i gång på Boda bruk 1956 blev Vidar forskningsansvarig. Han doktorerade 1960 med en avhandling om tjäderkycklingars behov av värme sedan den medfödda näringsreserven resorberats. Vidar forskade också på morkullor, duvhök, fjällämlar och ripor. Hans studier av rovdjurspredationens betydelse på två stora öar i Kalix skärgård väckte internationell uppmärksamhet.

Knuten till Jägareförbundet

Efter disputationen anställdes Vidar som viltforskare hos Jägareförbundet med placering på zoofysiologiska institutionen, Uppsala universitet. Han förblev sedan knuten till förbundet under hela sitt yrkesliv. Med sina kunskaper och sin överblick blev han en auktoritet inom ett brett forskningsfält.

Han bidrog även med vetenskapliga artiklar i Svensk Jakt och var aldrig senfärdig att ge sig in i debatter om jakt och viltförvaltning.

Efter pensioneringen flyttade Vidar och hans hustru Barbro från Uppsala ut till Harka gård, Barbros barndomshem. Här genomförde Vidar sitt sista forskningsprojekt genom att anlägga ett viltvatten med sådan utformning att det kunde binda kväveutsläpp från jordbruksmark. ”Marcström method” är i dag ett välkänt begrepp ifråga om att bevara naturliga miljöer.

Vidar brann för viltforskningen men också för jakten. Högst värderade han ripjakten med stående fågelhund och fyllda 90 år var han ännu med på ripjakten i Härjedalsfjällen. En kärnfura har fallit.