Att jakten som näring skadas svårt om vi får en obegränsad vargstam, som det är tydligt att det rödgröna blocket arbetar för, är odiskutabelt och borde vägas in tyngre i denna debatt.  Man måste förstå att många människor på landsbygden är beroende av jakten för sin försörjning.
Miljöpartiets Helena Leander tyckte i debatten inte att politikerna skulle besluta om antalet rovdjur. Hon menade att det ska forskare och tjänstemän sköta. Men här stod alliansens politiker upp mot detta odemokratiska och överstatliga tänkande.

Givetvis ska politiker fatta beslut när det är stora ekonomiska värden och livsmiljöer som står på spel för befolkningen. Leander tog också mycket lätt på de kostnader som de gröna näringarna skulle drabbas av vid en obegränsad vargstam. Hon menade att staten skulle finansiera vargkalaset fullt ut.

Miljöpartiets usla prioritering
Våra beräkningar pekar på att det kostar staten miljardbelopp varje år. Här ser vi prov på Miljöpartiets utomordentligt dåliga prioritering av våra gemensamma resurser.

Varför lägga miljardbelopp på världens vanligaste rovdjur när vi har så många andra viktiga miljöprojekt som står utan finansiering?  När man dessutom ska väga in att en överstor vargstam riskerar att slå ut viktiga biotoper som skapas av betande djur så inser nog de flesta att rovdjursdebatten handlar om något annat än bevarande av utrotningshotade arter.    

Vänsterns Jens Holm gjorde ett mycket taffligt försök att misskreditera Alliansen genom att hänvisa till Artdatabankens siffror på lodjur kontra de som alliansen använder i propositionen.  
Efter jaktpressens artiklar i detta ämne så vet vi att Artdatabankens inlägg i debatten var ett försök att manipulera vetenskaplig framtagen populationsstatistik som gjorts av Olof Liberg och Gunnar Glöersen.

Beklagliga marginaler
Det är bra att man äntligen hävdar att vi har gynnsam bevarande status på varg i Sverige, då det är ett krav för att vi ska kunna förvalta vargstammen med jakt.
Men det är beklagligt att alliansen tagit till så höga marginaler mot vad som behövs enligt art- och habitatdirektivet för att ange gynnsam bevarandestatus.
Här har man valt både hängslen och livrem när man definierar art- och habitatdirektivet krav om ”betydligt över MVP” genom att lägga på 286 procent!
Men i övrigt så är det uppenbart att alliansen gjort en ordentlig juridisk utredning om vad som står i art- och habitatdirektivet och anpassat propositionen därefter.
Man verkar också ha fått självförtroende till att konfrontera EU-kommissionen i domstol om det skulle bli aktuellt. Det är bra.
Propositionen handlar om en lägsta nivå på våra rovdjur. Men varför pratar ingen om vilka högsta nivåer som vi kan ha och vad som kan accepteras av de som drabbas?
Ingen organisation som företräder drabbade människor accepterar mer än 170 vargar i Sverige. Men det verkar inte våra politiker ta till sig.

Det har sagts att det inte skulle vara juridiskt möjligt att begränsa rovsdjurstammarna genom att kommunicera ett tak.  Men vi kan inte finna någonstans i direktivet att ett land inte kan begränsa en djurart som har gynnsam bevarandestatus.  

Klokt men ändå inte
Kristdemokraternas Irene Oskarsson sa i riksdagsdebatten att folk kräver att frågor som berör människors livsmiljö och deras ekonomi ska avgöras av politiker och inte tjänstemän.
Det var ett klokt uttalande men man undrar då varför man sedan överlämnar beslutet om hur många vargar vi ska ha till Naturvårdsverkets tjänstemän. Det hade gett ett mer förtroendefullt intryck om man nu agerar så som man säger och även fattar ett beslut om ett tak för vargstammen. 

Då hade både tjänstemännen på Naturvårdsverket och berörda människor vetat vad som ska gälla. Nu är risken stor att vi fortsätter i samma tjänstemannastyrda anda som tidigare.
Svenljungagruppen
Thomas Ekberg, Urban Nilsson, Bengt Håkansson, Leif Andreasson, Mikael Fransson, Kjell Lennartsson