Frågan är om talesättet delad glädje är dubbel glädje kan bli mycket sannare än den som Karin Carlsson och Andreas Hermansson från småländska Vrigstad fick uppleva för ett par dagar sedan.

På söndagskvällen sköt Andreas ett lodjur som kom på lock. Ett dygn senare var det dags igen då Karin fällde ytterligare ett, på samma plats. Men hon smög sig på lodjuret.

– Helt osannolikt och alldeles fantastiskt, säger Andreas Hermansson förtjust när Svensk Jakt når honom på telefon hos konservatorn, dit han kört för att lämna det andra lodjuret på två dagar.

Lockjakt som fungerar

Andreas Hermansson och Karin Carlsson är ivriga jägare som jagar det mesta. De har tidigare år försökt att locka till sig lodjur utan att lyckas. Bland annat eftersom lojakten har varit över så snabbt, då djuren fällts längre söderut i Jönköpings län.

Men i helgen fanns det två djur kvar på licensen i jaktområde 4 i Jönköpings län, och som Karin säger:

– Man skjuter inga lodjur hemma i soffan, så vi bestämde oss för att göra ett försök.

Att de på två dagar skulle få en gemensam jaktupplevelse som är något alldeles extra, kunde de inte tänka sig då de smög ut för att locka på söndagskvällen.

När Andreas Hermansson sköt sitt lodjur på söndagskvällen kunde han knappast tänka sig att hans sambo skulle få vara med om samma jaktlycka ett dygn senare. Foto: Privat

Chansen fanns

Lodjur har observerats i trakterna av Vrigstad, både hona med unge och ensamma individer, så de visste att chansen att lyckas fanns.

– Jag har kompisar som fått in lodjur då de lockat på räv. Och så har jag läst om att det går att locka. Men vi har aldrig lyckats när vi försökt själva, säger Andreas.

De hade bestämt att jaga tillsammans. När de satt sig till rätta, väl dolda i kanten på en åker bara någon kilometer från bostaden, började Andreas omgående locka med sin nordik predator.

Resultatet kom nästan direkt.

Som en katt

– Efter att jag blåst några harskrik dröjde det bara ett par minuter innan lodjuret kom. Lågt och i hög fart, rakt ut på åkern, rakt mot oss. Det kändes helt otroligt, berättar Andreas.

Lodjuret avancerade snabbt mot dem, men så plötsligt stannade det och satte sig ner och såg sig omkring.

– Alla som sett en vanlig katt smyga på en mus förstår hur lodjuret rörde sig när det kom. När det satte sig på 70-talet meter fanns det ingen anledning att vänta längre. Jag sköt det, säger Andreas.

Ett trevligt göra i kvällsmörkret. Foto: Privat

Kanske ett ungdjur

Glädjen var förstås på topp och vad det jaktintresserade paret pratade om på kvällen sedan de kommit hem är inte svårt att föreställa sig. Vad de fick vara med om nästa dag, är däremot svårare att tro. Det ska egentligen inte kunna hända.

Lodjuret som Andreas Hermansson sköt var en vuxen hona som vägde dryga 17 kilo.

­– Det har setts ensamma lodjur också, men vi tänkte att det skulle kunna finnas ett ungdjur i området också. Eftersom det var ett lodjur kvar på licensen gjorde vi ett försök.

Till samma pass

Tillsammans med jaktkamraten Philip Karlsson, som arrenderar marken där jakten bedrevs, gav de sig ut på måndagskvällen.

– Philip fick välja pass först och tog ett annat torn. Andreas skulle sitta lite snett bakom oss och locka, men han var sen från jobbet. Jag tänkte att då går jag till tornet där vi sköt i går, säger Karin Carlsson som fortfarande på tisdagen är minst sagt uppspelt efter sin fantastiska lodjursjakt.

Här ska ni få höra:

– Jag gick igenom en skogsridå mot där vi sköt dagen innan. När jag kom till åkerkanten stannade jag för att spana, och fick direkt för mig att det satt ett lodjur på en stenmur som löper utmed skogen på andra sidan. Nu ser du lodjur överallt, för så kan det ju inte vara, tänkte jag.

Pulsen rusade

När Karin fick upp kikaren och tittade bort mot stenmuren fick hon nästan nypa sig i armen. För visst var det ett lodjur som satt på muren och stirrade stint mot henne? När det vred på huvudet blev hon alldeles säker.

– Snacka om kick. Pulsen rusade och det var otroligt spännande. Jag hade med mig skjutstöd men insåg snabbt att det inte var möjligt att lossa ett säkert skott från där jag stod. Jag måste fram till tornet.

Det var bara ett problem. Tornet står ute på åkern, och för att komma dit krävdes en lång ansmygning med stor risk att röja sig.

Djupt dike

– Jag var ju i alla fall tvungen att försöka. Nerhukad och med tornet emellan mig och lodjuret så tog jag steg för steg, och det satt kvar. Till saken hör att det mellan mig och tornet går ett djupt dike som är så fullt av vatten att jag var tvungen att ta mig till ett överkör för att komma över.

Karin hade inte koll på lodjuret hela tiden, men varje gång hon kikade upp från sin nerhukade ställning satt det kvar. Slutligen kom hon fram till tornet.

– Tidsuppfattningen blir konstig när man är med om något sådant här, men då hade det nog gått närmare en kvart sedan jag fick syn på lon. Jag försökte ta stöd mot tornet för att skjuta, men det kändes inte heller säkert. Du kan ju tänka dig hur spännande det var. Så då återstod bara att ta sig upp, berättar Karin.

Ordentligt stöd

Karin klättrade sakta upp för stegen, upp på platån där hon blev stående på alla fyra och pustade ut. Sedan kom hon upp på knä.

– Lodjuret satt fortfarande kvar på muren, 90–100 meter bort. Helt osannolikt, för på något sätt kändes det som att det hade koll på mig. I varje fall när jag först fick se det.

Nu fick Karin ordentligt stöd, och nu hade också lokatten tröttnat på att sitta så stilla, och ställde sig upp.

– Den tog ett steg och jag fick bredsidan mot mig. Sedan stannade det och jag tänkte nu eller aldrig. I skottet slog det omkull men försvann på bråkdelen av en sekund in i grantätningen bakom.

Eftersöksjägaren Einar Lundgren och hans stövare spårade fram till Karin Carlssons lodjur. Foto: Privat

Ingen rävjakt

Lite längre bort hade en försenad Andreas Hermansson just kommit till sitt torn och stuckit handen i fickan för att ta fram lockpipan, då det small.

– Jag tänkte att i dag skjuter inte Karin någon räv så det var bara att hoppa ner och ta sig till hennes pass. Philip kom också. Det verkade helt osannolikt. Hade hon verkligen skjutit en lo?

När de kom fram hade Karin Carlsson redan ringt länsstyrelsens telefonsvarare och rapporterat ett påskjutet lodjur. Så fort länsstyrelsens sms gått ut om att jakten var avlyst, började andra jaktkamrater som också satt ute höra av sig: Är det ni som har skjutit igen?

Grattis Karin!

– Jag såg ju att jag träffade lodjuret hårt, och på skottplatsen var det mycket blod. Men det känns ju alltid lite oroligt när ett djur inte blir på platsen. Vi trodde att det låg inne bland granarna, men för säkerhets skull ringde vi efter hjälp.

Rovdjursjägaren Einar Lundgren var snart på plats med sin hund, och han och Andreas började spåra medan Karin blev kvar på skottplatsen. Hon kände sig säker på att de skulle få tag på djuret, men ändå…

– Det dröjde bara någon minut så ropade de – grattis Karin, det ligger här! Det hade bara gått 20–30 meter.

Karin Carlsson kan inte vara annat än helnöjd efter den spännande jakten. Foto: Privat

Ett ungdjur

Lon som Karin skjutit var ett ungdjur, som vägde 11,3 kilo. En hona det också.

Även om Svensk Jakt talar med Andreas och Karin var för sig, är det enkelt att sammanfatta vad de säger om sina upplevelser:

– Helt otroligt! Osannolikt! Så häftigt! Tänk att vi fått vara med om detta på våra hemmamarker!