Rewilding betyder att låta naturen återvända och i högre grad få ta hand om sig själv, skriver Magnus Lundgren och Staffan Widstrand i boken Ett vildare liv. Den blev Årets Pandabok 2018 och WWF-utmärkelsen delades ut av kungen (och jägaren) Carl XVI Gustaf.

I boken beskrivs hur man vill återinföra visenter, uroxar och vildhästar i naturen och ta bort alla ”icke helt nödvändiga” stängsel och tillåta skogsbete i hela landet. Därför måste givetvis skogsbruket förändras och mycket större skogsarealer skyddas.

Ur Ett vildare liv:

”Vi måste använda metoder som inte ödelägger vårt naturarv och som passar bättre för landets största och snabbast växande näring, dessutom den som sysselsätter flest: Turismen.”

Exempel

Man ger ett exempel:

”2015 köpte Rewilding Europe majoritetsägarskap i en jaktkoncession på 17 000 hektar i bergskedjan Velebit, Kroatien. Sedan dess jagas varken björn, gems, varg eller kronhjort där, utan endast vildsvin. I stället utvecklas viltskådning och annan naturturism.”

Naturturism är ett genomgående tema i boken. Naturen ska betraktas, inte brukas. Djuren ska inte jagas, då blir de för skygga och lättskrämda när naturbetraktarna vill se dem:

”Måste vi verkligen jaga överallt? Rätten att få skjuta vilda djur måste kanske inte alltid och överallt vara viktigare än möjligheten att kunna få se djuren eller visa upp dem och ta betalt för det?”

Ursprunglig och orörd

Rörelsen vill att naturen ska vara ursprunglig och orörd, trots det förutsätter rewilding mänsklig inblandning. Samtidigt som man vill låta naturen sköta sig själv, vill man återintroducera arter som vildhäst, visent och andra gräsätare.

Att leva i och av naturen är inte aktuellt, förutom som turistguide och andra jobb kopplade till naturturismen, enligt rewildingrörelsen.

En utopi i Sverige? Inte alls. Rewilding Lapland – Sveriges första rewildingområde – är en realitet sedan ett par år.

Vad händer då där, hur ska Lappland kunna bli vildare än det redan är?

Fokusområden

Inledningsvis fokuserade Rewilding Lapland på följande aktiviteter:

• Tillsammans med Girjas och Udtja samebyar skapa ett samarbete kring renens årstidsvandringar, skyddet av kritiska områden (framför allt vinterbetesland) samt möjliggöra för besökare att uppleva natur och samisk kultur.

• I samarbete med Pite Älv Ekonomiska Förening återställa viktiga föryngringsområden för öring och harr vid Trollforsen.

• Tillsammans med Degerselsbygdens Samfällighetsförening verka för återkomsten av öring i ett biflöde till Råneälve –Abramsån.

• Utveckla guidad, naturbaserad turism i samarbete med lokala entreprenörer, kommunerna, länsstyrelsen och Swedish Lapland.

• Skapa bättre möjligheter att uppleva björn, järv, lo, stora rovfåglar, ugglor, storälgar, bäver och andra taigadjur.

• Verka för skyddet av urskog.

• Förstärka naturupplevelserna och öka lokala mervärden genom att minska på störningar från det rörliga friluftslivet.

Ursprung

Var kommer tankarna på rewilding från? Det är nog inte en alltför långt dragen slutsats att företeelsen är en följd av västvärldens industrialisering och urbanisering. Människor har allt mindre kontakt med naturen, lever inte längre av naturen och längtar tillbaka, men på ett annat sätt.

Erica von Essen vid institutionen för stad och land, SLU, forskar om hur jakten har förändrats i modern tid.

– Jakten har fått ett förvaltningsperspektiv. Det handlar inte längre bara om den egna lilla marken och den egna jakten utan mer om hela ekosystem. Jägarna har ”lyft blicken” jämfört med tidigare generationer och ser viltet som en gemensam resurs.

En motreaktion

Erica von Essen ser tankarna om rewilding som ett intressant fenomen, en tydlig motreaktion till förvaltningstanken.

– Man talar om ”nature reconciliation” på ett spirituellt plan. Vi har gjort naturen ont och ber om förlåtelse, försoning. Det hör ihop med att man idealiserar förhistoriska förhållanden. En forntidsromantik, då människan var i balans med naturen, säger hon.

Ord som reclaim, restore och recreate (återta, återställa, återskapa) används.

Det diskuteras inom rörelsen om vilken tid man ska sträva tillbaka till, vad som ska ses som idealtiden.

– I USA till exempel vill man återställa naturen som den var innan Columbus anlände. I Europa talar man bland annat om tiden före den industriella revolutionen, säger Erica von Essen.

Hon tycker att man gör ”godtyckliga nedzoomningar i historien”.

– Kanske är vi så desillusionerade om framtiden att vi vill tillbaka till forntiden, funderar hon.

Det finns också en annan strömning inom rewilding där man inte så mycket tittar tillbaka, utan anser att man bara ska släppa kontrollen och låta naturen återställa sig och sköta sig själv.

– Djuren får göra jobbet, vilket skulle vara kostnadseffektivt, säger Erica, inte utan viss ironi.

Katastrofexempel

Ett exempel på det är det 5 600 hektar stora inhägnade naturreservatet Oostvaardersplassen, nordöst om Amsterdam i Nederländerna, som Svensk Jakt tidigare skrivit om. Med EU-stöd inleddes ett projekt som gick ut på att låta naturen sköta sig själv, utan jakt. I reservatet finns bland annat kronvilt och vilda hästar.

Djurstammarna hade tack vare god tillgång på föda ökat kraftigt. Men utan ett jaktligt uttag räckte maten inte till, och mycket stora delar av stammarna gick svältdöden till mötes.

Vintern 2009–2010 tog sig ett tv-team in i naturreservatet och smygfilmade förödelsen: otaliga djurkadaver samt kraftigt avmagrade, apatiska och döende djur.

Undersökningar visade att tre fjärdedelar, 75 procent, av djuren hade dött den vintern.

I debatten som följde hävdade bland annat företrädare för Partij voor de Dieren (”Djurens parti”) – ett renodlat djurrättsparti som 2006 kom in i det holländska parlamentet – att djurens lidande trots allt var bättre än jakt.

En oberoende kommission tillsattes för att utreda ärendet och i november 2010 riktade den skarp kritik mot experimentet. Det jaktfria försöket avslutades.

– Som jag ser det är det inte alls svårt för jägarsidan att misskreditera rewilding som rörelse. Om rewilding görs enligt den holländska modellen, ger jakt ett moraliskt övertag då man minimerar lidande, säger Erica von Essen.

Kan kombineras

En som tycker att jakt och rewilding kan kombineras, är forskaren Carl-Gustaf Thulin, även han verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

– Jag tänker på den svenska viltförvaltningen och hur den har fungerat under lång tid. Jägareförbundet är en rewildingrörelse från början och utsättning av vilt förekommer än. Jägarintresset har bidragit till att sprida många viltarter, dock med prioritering av dem man kan äta, säger Carl-Gustaf Thulin.

Minst vilt

– Dagens rewildingrörelse har sitt ursprung i de länder som har minst vilt men mycket pengar, Belgien och Holland, och vill skapa mer vilt liv hos dem som inte har så mycket pengar, i östra och södra Europa. Sverige stämmer inte in i den bilden, som ett av Europas rikaste länder och med rika viltstammar tack vare en anpassad, genomtänkt förvaltning och ett balanserat jaktligt uttag, säger han och fortsätter:

– Vi har ju redan allt det rewildingrörelsen vill ha – stora växtätare, stora rovdjur och stora fåglar. Inom en timmes resa från Stockholm kan man se älg, kron, dov, varg, björn, lo, till och med järv, stork, trana, svan, örn, pilgrimsfalk med mera. Djur som ger stora, starka upplevelser och som kan kombineras med turistperspektivet.

Det är en viktig aspekt av rewilding. Man vill kommersialisera och utveckla naturturismen. Och även om den redan förekommer i Sverige, är naturturismen en i stort outnyttjad resurs, anser Carl-Gustaf Thulin.

Jaktfientlig

Men han har också kritiska synpunkter på rewildingrörelsen. Till exempel att den är så jaktfientlig.

– Det förstår jag inte. Viltet är en förnyelsebar resurs, det föds nya ungar varje år. Man kan uppleva vildsvinen på våren och sommaren, jaga dem på hösten och sedan äta dem. Under tiden upprätthålls viktiga biologiska funktioner i landskapet, säger han.

– Min syn skiljer sig från rewildingrörelsen som bara vill titta på djuren. Jag tycker att vi kan uppleva, jaga och äta. Jakt hindrar inte dem som inte är jägare att gå ut och se djuren.

Mer gemensamt

Carl-Gustaf Thulin tycker att jägarsidan, naturvården och rewildingrörelsen har mer gemensamma än motstridiga intressen och tycker att de olika parterna ska kliva upp ur skyttevärnen och arbeta tillsammans.

En sak som däremot oroar honom, är motståndet mot viltet som kommer från jord- och skogsbruket. Det trycket anser han har intensifierats.

– Skogsindustrins fientlighet till klövvilt gör dem till en dålig samarbetspartner, säger Carl-Gustaf Thulin.

Han ser i stället de vilda gräsätarna som en resurs för att hålla ett öppet, betat landskap, där viktiga ekosystemfunktioner upprätthålls.

– Ett komplement till de förluster som gjorts på grund av en krympande tamdjurshållning. Vi kan berika faunan med arter som har funnits här tidigare, till exempel visenter. De är inte så mycket större än älgar, som vi redan är vana vid, och kanske mer lämpliga än älg i sydligaste Sverige.

Faktum är att det jobbas på SLU med en kartläggning av lämpliga lokaler för visenter.

– De markägare som vågar vara först med det, kommer att sätta den regionen på kartan. Och jakt är en nödvändig del i en sådan återintroduceringsprocess, säger Carl-Gustaf Thulin.