Erica von Essen.

Sveriges lantbruksuniversitet har under de senaste tre åren gjort en djupdykning i svenska jägares attityder, erfarenheter och förhållningssätt när det gäller illegal jakt. Min doktorsavhandling handlar bland annat om hur ett bristande förtroende för myndigheter och ett upplevt svek från rovdjursförvaltningen motiverar vissa jägare att ta lagen i egna händer.

Avhandlingen visar framför allt att missnöjda jägare vänder sig bort ifrån ett system som de upplever är förvrängt, och att de gör det på olika sätt. Somliga slutar att rapportera in sina rovdjursobservationer till länsstyrelsen (eftersom ens data försvinner när det kommit in till myndigheten eller ”göms så väl” enligt en jägarrespondent) eller bojkottar eftersök.

”Av alla de motståndsformer som jägare i dag tar till som svar på en rovdjursförvaltning med bristande legitimitet, är den illegala jakten på flera sätt den mest oroväckande.”

En del bestämmer sig för att lämna de vanliga partierna och i stället rösta på Sverigedemokraterna, inte för att man nödvändigtvis tror på deras politik eller att de har realistiska förutsättningar att få något inflytande, utan man gör det för att man är missnöjd med hur systemet fungerar. Enligt intervjuade jägare ses det som att ”visa fingret åt systemet”, ”sabba” och ”gå utanför politiken”.

Av alla de motståndsformer som jägare i dag tar till som svar på en rovdjursförvaltning med bristande legitimitet, är den illegala jakten på flera sätt den mest oroväckande.

”…i stället tar man lagen i egna händer.”

Till skillnad från kommunikativa handlingar, handlar illegal jakt inte om att söka politisk dialog, vilket är huvudsyftet med till exempel civil olydnad. Dessa personer hyser ingen tilltro till handlingar som syftar till att förmå politiker att revidera lagen och förvaltningen: i stället tar man lagen i egna händer.

En ”svensk modell”?

Hur ser då det motstånd som finns bland svenska jägare ut i ett europeiskt perspektiv? Uttrycket ”The Italian Way” brukar användas när en jägarkår vänder sig ifrån staten och tillämpar en illegal, men kanske från ett lokalt perspektiv försvarbar, förvaltning av rovdjur på landsbygden.

”The French Way” beskriver franska bönders och jägares ofta symboliska, konfronterande protester mot rovdjurspolitiken – såsom att lossa kodynga vid Eiffeltornet. Det är två olika sätt att bedriva rovdjurspolitik och motstånd, där vi ser att ”The Italian Way” stämmer bäst överens med attityden ”skjut, gräv, tig”.

Frågan är om det finns något man kan beskriva som ”The Swedish Way”?

”Men ”The Italian Way” verkar inte vara ett realistiskt alternativ i en framtida rovdjursförvaltning…”

Foto: Olle Olsson

Mina djupintervjuer med jägare runt om i Sverige, visar att svenska jägare är mer benägna att ”knyta nävarna och ryta till hemma vid köksbordet” i stället. Man går mot ett utträde ur systemet snarare än att försöka arbeta politiskt för att förändra det, eftersom det inte känns meningsfullt.

Men ”The Italian Way” verkar inte vara ett realistiskt alternativ i en framtida rovdjursförvaltning, då samtliga jägare som har deltagit i studien ser den illegala jakten som problematisk, och ofta oförsvarbar. Därutöver riskerar illegal jakt att, enligt en jägare, ”utsätta hela kollektivet för repressalier”.

Man har inte råd med att bedriva en jakt som allmänheten inte ställer sig bakom, eftersom ”… man måste förstå att vi får jaga precis så länge som allmänheten tycker att det är acceptabelt”, som en av respondenterna förklarade det.

Naiv jägarkår i Sverige

Den lokala, illegala vargförvaltningen enligt ”The Italian Way” ses också som något som EU aldrig skulle tolerera på den svenska landsbygden, vilket många hävdar att EU gör i södra Europa. Ett flertal respondenter anser att sydeuropeiska jägare tillåts använda jaktmetoder och jaga viltarter som inte är tillgängliga för den hårt hållna svenska jägarkåren. Några jägare vill påstå att här är svenska jägarkåren jämförelsevis ”naiv” och ”mesig” inför EU:s bevarandedirektiv.

Oroväckande tröghet

Utifrån jägarnas egna tankar om förhållandet till myndigheter på olika nivåer står det dock klart att det oftast är för svårt – eller omöjligt trögt – för dem att förändra något inom förvaltningens formella ramar. Verkligheten blir alltmer sådan, hävdar jägare i flera län, att man får använda bössan för att åstadkomma förändring.

”På många sätt har statens agerande återaktiverat ett gammalt jägarmotto ”frihet under ansvar” i jägarkåren.”

Många upplever exempelvis att åberopandet av jaktförordningens paragraf 28 (om rätten att försvara tamdjur mot rovdjursangrepp) är så pass byråkratisk, trög och stigmatiserande, att – även om man agerat lovligt – är det bättre att ”gömma vargen i busken” än att anmäla ärendet till länsstyrelsen. Återigen är detta oroväckande på flera plan – inte minst för att det etablerar en kulturell praxis där vissa jägare och boskapsägare tvingas ta hand om
något som staten borde administrera.

”…  inte förstår varför andra ska lägga sig i över huvudtaget.”

På många sätt har statens agerande återaktiverat ett gammalt jägarmotto ”frihet under ansvar” i jägarkåren. Som en reaktion mot myndigheters vargförvaltning och ökande detaljreglering i enskilda jaktlagar, blir jakt något som ”vi kan ta hand om själva” hävdar en. En del jägare uppger att de ”…  inte förstår varför andra ska lägga sig i över huvudtaget”.

Förtroendekris

I förtroendekrisen blir frihet under ansvar en särskilt viktig princip för jägarkårens integritet och självförståelse. Forskningen visar att företeelsen att jägare drar sig ur offentligheten, exempelvis enligt devisen ”skjut, gräv, tig”, inte skapar ett vildavästernscenario på landsbygden. Tvärtom: i brist på legitima lagar och förtroende för statens upprätthållande av dessa blir interna jaktetiska normer allt viktigare för jägare. Förnekandet av lagens legitimitet har på vissa håll lett till att det i stället uppstått ett komplext system av informella regler. Som formulerat av en respondent ”… finns det inga som är så bra på att hitta på regler åt sig själva som jägare”.

”… etiken har definitivt kommit att genomsyra jägarkåren alltmer på sistone”

Detta syns tydligt även bland de mest myndighetskritiska jägarna. Sociala sanktioner, rättviseprinciper, tabun, jaktledarens roll, nolltoleransen mot alkohol och hur man agerar när någon skjuter fel djur är enbart få exempel på ett informellt system av regler som nu gäller under ”frihet under ansvar”.

Många jägare uppger att det, trots undantag i somliga kretsar där etiken brister (i samband med till exempel köp- eller troféjakt), har skapats en starkare och klarare bild inom jägarkåren kring jägarmässigt beteende. De menar, som det formuleras av två av mina respondenter, att ”… etiken har definitivt kommit att genomsyra jägarkåren alltmer på sistone” och
”… det finns nu en mer gemensam bild av detta än tidigare.”

Inte hållbart i längden

Men frihet under ansvar kommer inte att hålla i längden, erkänner flera jägare. Även om det är viktigt och oundvikligt för jägare att förlita sig på sin personliga viltetik och moraliska kompass, kan jägarkåren som kollektiv inte träda ur allmänheten och regleras enbart efter interna regler. ”Det finns en demokratisk poäng med att jägarkollektivet inte bara följer sin egen etik när det gäller någonting som faktiskt rör fler än jägarkollektivet”, menar en jägare i södra Sverige.

”De jägare jag har intervjuat är kritiska mot det bemötande de får i vissa delar av offentligheten, såsom i media…”

Flera andra jägare pekar även de på att vi måste börja se vilt som en gemensam resurs. Då kan inte jägarkåren köra sitt eget race, speciellt inte när det gäller skyddade arter.

Samhällsaktivitet

Jaktfilosofen Roger J.H. King menar att jakten i dag är en aktivitet inom samhället och inte en flykt från samhället, på samma sätt som semestern är en del av ens anställning, och inte en flykt från den. Mina intervjuer demonstrerar att jägarna är medvetna om att man måste skapa och upprätthålla en plats för jakten inom samhället, snarare än utanför det, vilket skjut-gräv- tig-anhängarna alltmer förespråkar.

De jägare jag har intervjuat är kritiska mot det bemötande de får i vissa delar av offentligheten, såsom i media och i rovdjurssammanhang, men de ser också möjligheten att jakten som fenomen kan få ökad status och möta större förståelse bland ickejägare som vill stärka banden till djur och natur.

Erica von Essen

Foto: Lars-Henrik Andersson

Vargkonflikten

Erica von Essens forskningsområde är konflikt­er som rör människor och vilt, med ett särskilt fokus på vargkonflikten. Hon disputerade den 16 september 2016 vid Sveriges lantbruksuniversitet med en doktorsavhandling om den illegala jakten som ett sociopolitiskt motiv­erat motståndsbrott.

Avhandlingen är på engelska och har titeln ”In the gap between legality and legitimacy”, vilket på svenska kan översättas till ”Mellan lag och legitimitet”. Det syft­ar på ett moraliskt glapp där lagen och etiken inte överensstämmer, och där jägare därför kan rationalisera regelbrott.