Det var ett stort och viktigt men också mycket omtvistat beslut vars regelverk kom att omformas vid flera tillfällen under resans gång. Att i korta drag beskriva utvecklingen är bland annat en studie över hur mycket byråkrati och politisk käbbel det krävs för att en vanlig jägare ska kunna åka till fjällen och skjuta några ripor.

1992 – riksdagen beslutar om friare fjälljakt

• I början på 1990-talet skulle en rad samefrågor utredas på regeringskansliet. Det var rätt läge att försöka förbättra vanliga jägares möjligheter till jakt och fiske på statens mark fjällen. Hittills hade de renskötande fjällsamerna haft ensamrätt vilket bland annat utnyttjats för att sälja lyxjaktpaket till utländska turister. Vanliga jägare kunde visserligen ansöka om jakttillstånd men utsattes då för personprövning, vilket upplevdes som kränkande. Få tillstånd beviljades.

• Det som gått så bra att lösa i både Norge och Finland borde kunna fungera även i Sverige. Tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund, LRF, utarbetade därför Jägareförbundet ett förslag till hur en ny och mer generös upplåtelsepolicy skulle kunna se ut. Förslaget överlämnades i mars 1992 till den västerbottniske riksdagsmannen Hans Dau (M), regeringens sakkunnige i samefrågor och politiskt ansvarig för den så kallade Samepropositionen.

• Utredaren köpte LRF och Jägareförbundets förslag mer eller mindre rakt av. Det vann först gehör i utskottet och 15 december 1992 antog även riksdagen proposition 1992/93:32.

• Beslutet innebar en revolutionerande förbättring vad beträffar vanliga jägares möjligheter att jaga småvilt på 5,7 miljoner hektar statligt ägd mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Länsstyrelserna skulle sköta upplåtelserna och efter avdrag för administration skulle intäkterna delas lika mellan samebyarna och Samefonden.

• Beslutet utlöste också en våg av protester och spektakulära demonstrationer. Redan innan Samepropositionen antagits i riksdagen hade Olof Johansson, Tåssåsens sameby, eldat upp detta parlamentariska dokument framför tevekamerorna i samband med samernas landsmöte i Luleå i slutet av augusti 1992.

• De nya riktlinjerna för upplåtelse av småviltjakt skulle träda i kraft jaktåret 1993-1994. Länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten samt Jämtland skulle tillsammans med Jordbruksverket utforma detaljreglerna. I fjällen boende jägare skulle erbjudas lösa årstillstånd, övriga jägare dygnstillstånd.

• Inför jaktstarten på ripa 25 augusti 1993 utsattes länsstyrelsens försäljare av jaktkort för hot och demonstrerande samer byggde vägspärrar på E14 väster om Åre och på E12 mellan Tärnaby och Storuman. Flygblad spreds med krav på att samerna själva skulle tillåtas administrera upplåtelserna av sina jakt- och fiskerättigheter.

Foto: Kjell-Erik Moseid

1996 – vulgärargument mot fjälljaktreformen

• De första åren med det nya upplåtelsesystemet genomfördes ändå tämligen problemfritt. Den befarade invasionen av jägare uteblev. Jämfört med tidigare år var antalet jägare i Jämtland och Västerbotten i stort sett oförändrat. Bara i Norrbotten noterades en marginell ökning.

• Sametinget och Jordbruksverket utvärderade tillsammans första årets jakt men kom till olika slutsatser. Sametinget ansåg att det förekommit störningar i renskötselarbetet. Jordbruksverket däremot ansåg att det nya upplåtelsesystemet inte medfört några oacceptabla effekter. Inga brott hade rapporterats.

• Regeringen beslutade att det nya upplåtelsesystemet skulle tillämpas ytterligare två säsonger innan nästa utvärdering.

• Vulgärargumenten mot fjälljaktreformen fortsatte att staplas på hög. Värst var TV2 som 14 november 1994 utpekade tre jägare som natursvin och marodörer. Jägarna påstods ha skjutit och grävt ner ripor vid Bäversjön i Vilhelminafjällen. Inslaget visade sig vara lögnaktigt. Vad jägarna grävt ner var resterna av elva urbenade ripor som de anrättat och ätit upp efter första dagens jakt och programledaren fick be om ursäkt.

• Den första utvärderingen av fjälljakten gjordes av Jordbruksverket och Sametinget. I den andra utvärderingen 1996 skulle även Naturvårdsverket delta. Jordbruksverket delade dock inte Sametinget och Naturvårdsverkets negativa syn. Enligt Jägareförbundet fanns det inte heller anledning att göra några genomgripande förändringar. Det hade varit enkelt att lösa jaktkort, alla jägare hade behandlats lika och de faktiska olägenheterna hade varit mycket begränsade.

• Småviltjakten hade snabbt blivit en kassako för samebyarna. Exempelvis inbringade jakten 1996 5,7 miljoner kronor som delades med en tredjedel till de berörda samebyarna, en tredjedel till Samefonden och den sista tredjedelen till länsstyrelserna och jaktkortförsäljarna.

• Rapporterna talade om en lugn jaktpremiär 1996, men i Jämtland hade någon apterat en militär larmmina ovanför en skylt som förbjöd småviltjakt. I Norrbotten ertappades tolv italienare med att ha jagat utan att ha löst statligt jaktkort.

• Våren 1997 beslutade de tre länsstyrelserna att fjälljakten skulle bedrivas på samma sätt som tidigare.

• Antalet jaktdygn första jaktveckan 1997 ökade med cirka 1.200 till 5.248 i Jämtlands län, men utslaget på den totala arealen blev det ändå bara 0,54 jaktdygn per kvadratkilometer

Foto: Kjell-Erik Moseid

1998 – reglerna ska utredas

• Regeringen beslutade 1998 att rennäringsförordningen skulle ändras så att rätten till jakt och fisk på statens mark utan särskild ansökan endast skulle upplåtas till den som var fastbosatt i Sverige. För utländska jägare väntade ett ansökningsförfarande från och med jaktåret 1998–1999.

• I december 1998 gav jordbruksministern Sametinget i uppdrag att efter samråd med berörda myndigheter och intresseorganisationer ta fram förslag till förändringar av nuvarande upplåtelsesystem. Det förslag som överlämnades innehöll en omfattande revision av rennäringsförordningen med sikte på att skapa en samisk modell för jakt- och fiskeupplåtelser enligt förebild från Tåssåsens sameby i Jämtland.

• Både Jägareförbundet och Svenska samernas riksförbund, SSR, reserverade sig mot förslaget. Jägareförbundets representant i arbetsgruppen hade varit Per Dahlberg, Arjeplog, som menade att de orättvisor som det föreslagna systemet skulle medföra ju varit den direkta anledningen till att upplåtelsesystemet reformerades 1993.

• Samebyarnas avlysningsinstrument missbrukades. Talma sameby i Kiruna hade inför jakten 1998 avlyst ett stort område från jakt för att renarna inte skulle störas. Fem dagar innan jakten hade länsstyrelsen jaktchef flygspanat i området och funnit elva renar.

• Under 1999 års ripjakt var invasionen av norska jägare större än någonsin tidigare. I stort lika många norrmän som svenskar hade jagat i fjällen.

Foto: Kjell-Erik Moseid

2000 – allt mer omfattande regelverk

• Regelfloran kring fjälljakten hade blivit alltmer omfattande. Inför millennieskiftet kunde konstateras att fjälljakten på småvilt styrdes av tre olika regelverk. Länsstyrelserna hade nämligen valt var sin modell. Framförallt varierade lösningarna på hur antalet jägare skulle begränsas. Dessutom hade fångstbegränsning införts. Däremot kunde ripjägarna se fram emot en trevlig höst eftersom ripföryngringen såg ut att ha lyckats i hela fjällkedjan.

• Fjälljaktreformen var på väg att urholkas. Ständiga ändringar i det regelverk som ursprungligen skulle göra det enklare för svenska jägare att mot en rimlig kostnad få jaga i fjällen hade istället gjort det svårare. År 2001 hade exempelvis nästan hela Jokkmokks kommun och även stora delar av Kiruna kommun stängts för jakt under den för ripjägare värdefullaste säsongen. Och de områden som inte var avlysta var istället kvoterade och jaktkorten förbokade sedan lång tid av i huvudsak norska jägare.

• Tåssåsens sameby fick 2003 lov att själva sköta upplåtelserna av ripjakt inom sitt område efter beslut av länsstyrelsen i Jämtland. Samma år tillsattes också en utredning som enligt direktiven skulle klarlägga samebyarna respektive markägarnas rätt till jakt och fiske. Utredningen skulle ledas av Sören Ekström.

• Vid ett seminarium i Kiruna 2005 konstaterades att fjälljaktreformen, som nu praktiserats i tolv år, ändå i stort sett fungerat väl och att reformen i grunden var bra bara man lyckades förhindra länsstyrelserna att fördärva den. Den så kallade dubbelregistreringen för älgjakt var däremot ett misslyckande. Håkan Jonsson, företrädare för Jakt- och fiskesamerna, varnade för att ge samebyarna för stor makt.

• Sören Ekströms utredning var klar. Den presenterades i Kiruna i början av 2006 och drog så stor publik att Folkets hus inte räckte till. Enligt Ekströms förslag skulle samverkansföreningar i framtiden förvalta jakten och fisket i fjällen. Länsstyrelserna skulle fråntas beslutsrätten och i stället bli tillsynsmyndighet för samverkansföreningarna. Enigheten bakom utredningen var minimal. Alla sakkunniga utom en hade skrivit egna yttranden och frågorna hopade sig.

• Regeringen meddelade sedermera att man inte ämnade gå vidare med Ekströms förslag.

Foto: Kjell-Erik Moseid

2006 – Nytt bråk om fjälljakten

När länsstyrelsen i Norrbotten inför jakten 2006 beslutade att senarelägga jaktstarten för utländska jägare med två veckor blev det upptakten till nästa stora bråk i fjälljaktfrågan.

Bakgrunden var att de utländska jägarnas antal stadigt ökat. År 2005 köptes exempelvis 75 procent av alla jaktkort i Kiruna kommun av utländska jägare. Turistföretag som sålde jaktkort började koppla ihop dem med sina tjänster i form av flyg och boende. Ortsbefolkningen kom inte åt jaktkorten vilket skapade stigande spänningar.

• I september 2005 ertappades fem norska jägare med att ha jagat inom avlyst område inom Saarivuoma sameby i Kiruna kommun. De fem jägarna hade under fyra dagar skjutit 260 ripor och därmed även brutit mot länsstyrelsens så kallade bag-limit. Händelsen utlöste en lokal folkstorm som inte stillnade av att bevakningspersonal några dagar senare ertappade norrmän med att tjuvfiska röding i Råstojaure. Fisk och ett stort antal nät togs i beslag. Länsstyrelsen lovade åtgärda problemen.

• Länsstyrelsens rennäringsdelegation i Norrbotten beslutade inför jakten 2006 att senarelägga ripjakten med två veckor för alla jägare som inte var mantalsskrivna i Sverige. Utländska jägare måste dessutom jaga med guide eller som gäster tillsammans med en svensk jägare. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att ripjakten glidit i väg i oönskad riktning.

• Under resans gång hade det också framkommit att utländska agenturer tjänat pengar på att salubjuda småviltsjakt i de svenska fjällen. Tältläger hade upprättats och när en grupp jagat klart flögs nästa in. Nu skärpte länsstyrelsen reglerna. Tältning fick bara ske fyra dygn på samma plats och för så kallade jaktcamper krävs särskilt tillstånd.

• Tre turistföretagare i Arjeplogfjällen ifrågasatte lagligheten i länsstyrelsens beslut och överklagade detta till Kommerskollegium. Med stöd av Kommerskollegium inlämnades även en anmälan till EU-kommissionen. Företagarna ansåg att de hade förlorat pengar genom regeländringen.

• I slutet av juni 2006 skrev Kommerskollegium till länsstyrelsen i Norrbotten. Kollegiet ansåg att länsstyrelsens beslut kunde stå i strid med EG-rätten och efterfrågade länsstyrelsens synpunkter.

• Länsstyrelsen vidhöll att de beslut om förändrade villkor för småviltsjakten på statens mark fattats helt i enlighet med gällande lag och av nationella myndigheter fastställda regelverk. Det inte är rimligt att regelverket i Sverige ska vara avsevärt öppnare för utländska medborgares rätt att tillgodogöra sig den naturresurs som jakt och fiske utgör än regelverken i andra länder inom EES-området, hette det i svaret.

• Hösten 2006 skedde ripjakten enligt länsstyrelsens nya riktlinjer. Jägare bosatta i Sverige lovordade systemet och en renskötare uppgav att det var första året sedan upplåtelsesystemet reformerades som det gått att bedriva meningsfull renskötsel.

• Kommerskollegium ansåg i sitt slutyttrande till regeringen att både jakttidskravet (att utländska jägare måste vänta två veckor) och jaktansvarighetskravet (utländska jägare måste ha guide eller delta som jaktgäst med svensk jägare) stred mot EG-rätten. Att avvakta ytterligare med en EG-rättsenlig ändring skulle kunna medföra att även nästa jaktsäsong gick förlorad, skrev kollegiet.

• Den 13 november skrev EU-kommissionen ett ytterst försiktigt hållet brev till regeringen, där man bad de svenska myndigheterna inkomma med eventuella synpunkter och information om eventuella åtgärder som de planerade att vidta för att förekomma tänkbara överträdelser av gemenskapsrätten. Till skillnad från Kommerskollegium påstod inte EU-kommissionen att de förändrade reglerna för småviltjakt i Norrbottens län utgjorde ett brott mot EG-rätten. Bara att de kunde göra det.

• Redan den 21 december 2006 gav regeringen Jordbruksverket i uppdrag att se till att verkets föreskrifter om upplåtelse av jakt stod i överensstämmelse med EG-rätten. Regeringen skrev även till länsstyrelserna och bad dem göra detsamma.

Foto: Lars-Henrik Andersson

2007 – fortsatta strider

• I mars 2007 hölls ett stort opinionsmöte på Folkets hus i Kiruna. Jordbruksministern var inbjuden men kunde inte komma. Mötet antog ett uttalande om oförändrade jaktregler och bad regeringen stanna upp och utreda frågan ordentligt innan beslut togs.

• Några jägare krävde i ett brev till jordbruksministern att regeringen drog tillbaks sitt direktiv till Jordbruksverket och gjorde samtidigt en anmälan mot andra nordiska länder till EU-kommissionen.

• Jägareförbundet anlitade Ola Wiklund, advokat och docent i europeisk integrationsrätt, för att utreda Sveriges möjligheter att ha guidetvång och senare jaktstart för utländska jägare. Wiklund kom fram till att det var ytterst tveksamt om upplåtelse av jakt kunde betraktas som en tjänst i EG-fördragets mening och att det inte alls varit nödvändigt för regeringen att vika sig.

• Ombuden för 11.500 organiserade norrbottniska jägare samlades 10 mars 2007 till årsstämma i Luleå och antog ett uttalande om oförändrade regler för småviltsjakten i fjällen. Jägareförbundets ordförande Owe Wiktorin och Sametingets ordförande Lars-Anders Baer skrev dagen efter ett gemensamt öppet brev till jordbruksministern, där man uppmanade regeringen att ta strid för den svenska fjällvärlden. Brevet publiceras i flera stora dagstidningar.

• 22 mars 2007 upphävde regeringen paragraf 3 i rennäringsförordningen om att skyldigheten att upplåta rätt till småviltsjakt och fiske bara gällde till i Sverige fast bosatta.

• Försommaren 2007 var Jordbruksverket färdigt med sitt förslag till ändrade föreskrifter. Jägareförbundet och länsstyrelserna ställde sig tveksamma, både till förslaget och tillhörande konsekvens- och rättsutredning. Den nya lydelsen av tredje paragrafen i rennäringsförordningen innebar att rätt till jakt skulle upplåtas på lika villkor till utländska och svenska jägare. Därmed hade hela jordens befolkning fått jakträtt fjällen!

• Hösten 2007 skedde ripjakten enligt de nya reglerna. Den befarade invasionen av utländska jägare uteblev men antalet jaktdygn ökade kraftigt i Norrbotten.

• Jägareförbundet tillsatte 2007 ett särskilt Fjällråd för att bevaka frågor om jakt och vilt i fjällen. Rådets första möte hålls i december i Vilhelmina. En arbetsgrupp skulle göra en utvärdering av det gångna årets fjälljakt och vilka förändringar som skulle krävas till nästa säsong.

Årsmöte i Jägareförbundets Fjällråd. Foto: Bernt Karlsson

2008 – regeringen vägrar ändra regelverket

• Fjällrådets utvärdering, som gjorts som examensarbete av Anna Norlén vid Luleå tekniska universitet, visade att svenska jägare var missnöjda med hur småviltsjakten på statens mark i fjällen fungerade. Rapporten presenterades vid Fjällrådets möte i Arvidsjaur i början av 2008.

• I mitten av mars uppvaktade representanter för Fjällrådet regeringen med önskemål om en återgång till de regler som lades fast i 1992 års riksdagsbeslut med tillägget från 1997 om att småviltsjakten i första hand ska upplåtas till i Sverige bosatta jägare. Hösten 2008 skedde emellertid ripjakten efter samma regler som föregående år.

• EU-kommissionen hade svarat beträffande några jägares anmälan om att Finland diskriminerar utländska jägare vid upplåtelse av jakt på statlig mark. Finland hade förklarat varför man hade olika regler för inhemska och utländska jägare. EU-kommissionen konstaterade att jakt inte är att betrakta som en tjänst, lät Finland behålla sina regler och lade ner jägarnas klagan.

• I oktober i 2008 uppvaktade jaktvårdskonsulent Hans Geibrink och advokat Ola Wiklund regeringen i anledning av EU-kommissionens svar och överlämnade alla handlingar i ärendet.

• I början av november ingav Jägareförbundet – med stöd av bland annat EU-kommissionens utslag – en formell begäran hos regeringen att rennäringsförordningens tredje paragraf skulle ändras så att den återfick den lydelse den hade haft före 2007.

• Regeringen vägrade hårdnackat att villfara Jägareförbundets önskemål trots en växande opinion.

2017 – fjälljakten blir mera svensk

• Frågan aktualiserades också av Svensk Jakt i partiledarenkäten inför valet 2014: ”Anser du att jägare som bor, arbetar och betalar skatt i Sverige ska ha förtur vid upplåtelse av småviltjakt i fjällen?” Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svarade obetingat ja. Tidigare hade också riksdagens majoritet tillkännagett detta för regeringen.

Sven-Erik Bucht (S).

• En riksdagspolitiker som profilerade sig särskilt i frågan var Sven-Erik Bucht (S).

– Det behövs ju bara ett pennstreck för att göra den här ändringen, påpekade han med adress till landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

När valet var över hade Bucht övertagit Erlandssons gamla jobb och det visade sig att det där pennstrecket inte var riktigt så lätt att dra.

Men Bucht var karl för sin hatt. Reglerna ändrades. Ett remissförslag gick ut på senhösten 2016 som innebar att småviltjakt på statens mark i fjällen i första hand skulle upplåtas till de som bor i Sverige. Men förslaget mötte kritik, drogs tillbaka och omformulerades.

Regeringen ändrar fjälljaktreglerna

Ett nytt förslag kom under våren 2017 för att kunna tillämpas från och med jaktstarten. Fjälljakten hade blivit mera svensk men att dra det där pennstrecket tog i själva verket två år!