I oktober 2016 ansökte samebyn om skyddsjakt på åtta järvar inom sitt område. Orsaken var att hindra risken för störningar bland renarna i samband med kalvmärkning och skiljning.

Enligt samebyn får störningar stora konsekvenser då flera tusen renar befinner sig inom ett avgränsat område. I samband med det är det arten järv som är problemet och inte enstaka individer. Därför ansåg man det nödvändigt med en minskning av antalet järvar som helhet.

Länsstyrelsen avslog samebyns begäran. Risken för allvarlig skada kunde inte bedömas, och järvstammen låg både i län och i landet som helhet under referensvärdet för gynnsam bevandestatus.

Samebyn gick vidare till förvaltningsrätten som avslog överklagandet med ungefär samma motivation som länsstyrelsen. I kammarrätten fick man emellertid rätt, då man ansåg att det fanns särskild anledning att ta hänsyn till den särställning renskötande samer har vid prövning av förutsättningar för skyddsjakt.

Men länsstyrelsen gav sig inte utan gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen som anser att skyddsjakten om den genomförts skulle riskera att, som man skriver, förvärra järvens ogynnsamma bevarandestatus i artens utbredningsområde. Därför hade länsstyrelsen fog för att avslå samebyns ansökan om skyddsjakt.

Under processens gång har också Svenska Rovdjursföreningen tillkommit som part i målet. Efter att ha prövat saken fann HFD att föreningen hade talerätt i domstolen.