En av de internationellt välkända viltforskarna är borta efter en lång gärning, uppskattad av många. Vincent “Vince” Crichton föddes i Chapleau, Ontario där hans far var viltförvaltare. Far och son hade ett gemensamt intresse för djur och natur och för Vince blev det livslångt.

Doktorsexamen

Hans akademiska studier började vid University of Manitoba och avslutades med en doktorsexamen i viltsjukdomar vid University of Guelph. Efter 40 år som viltbiolog och förvaltare i Manitoba gick han i pension.

Han återvände ständigt till Riding Mountain National Park för avkoppling och studier. Det starka intresset och engagemanget för älgens biologi och förvaltning förblev hans passion in i det sista.

Rapport om CWD

Inledningsvis bedrev Vince forskning om viltsjukdomar, exempelvis hjärnhinnemask, och visade att den ökade geografiska spridningen korrelerade till klimatförändringar. På senare tid fokuserade han på CWD, chronic wasting disease, som kom till Kanada med vitsvanshjorten.

Han gav ut en omfattande rapport om sjukdomen byggd på egen och andras forskning. Sjukdomen ansågs som ett hot mot älgpopulationen i Kanada. Vid upptäckten av CWD i Norden engagerade Vince sig djupt och var en rik kunskapskälla för oss forskare.

Fältexperiment

Storskaliga fältexperiment, på gränsen till det omöjliga att genomföra, tilltalade honom. Under sju år avlystes älgjakten inom ett drygt 60 kvadratkilometer stort område i Manitoba.

Vägar stängdes av och djupa V-formade diken grävdes längs vägarna på vissa ställen för att förhindra åtkomst. Resultaten visade att älgen snabbt svarade med märkbart ökad populationstäthet.

Sändarförsedda älgar

Vince låg också i telemetriutvecklingens framkant och insåg tidigt att sändarförsedda djur skulle bli en viktig del i älgförvaltningen. Han, liksom hans nordiska kollegor, drev starkt tesen att den praktiska älgförvaltningen behöver konkreta data för att exemplifiera forskningens grundläggande slutsatser.

Sändarförsedda älgar skulle göra forskningen konkret och tillgänglig för alla. Av flera skäl intresserade sig Vince för nordisk älgforskning, bland annat älgens betespåverkan som var lättare att studera här än i Nordamerika. Vår forskning var särskilt intressant för att den bedrivs i nära samarbete med jägare och markägare.

Stort nätverk

Vince insåg tidigt värdet av sociala möten och ett stort nätverk inom forskning och förvaltning, inte bara nationellt utan även internationellt. På samma sätt som djuren rör sig oberoende av internationella gränser skulle vi röra oss. Det skulle effektivisera och förbättra kvaliteten på arbetet, som eljest blev småskuret och ineffektivt, tyckte han.

Han var en outtröttlig drivande kraft bakom de nordamerikanska älgkonferenserna och inbjöd generöst forskare från andra länder. Han var den som mötte oss vid ankomsten och välkomnade oss till ”the moosers” och ”the moose family” och den siste som tog farväl och önskade hålla kontakten fram till nästa möte.

Frikostig

Det var inte bara tomma ord utan han delade frikostigt med sig av sin kunskap och sände oss information av olika slag samtidigt som han upprätthöll en personlig och hjärtlig korrespondens. Inte minst de unga ägnade han särskild omtanke. Vi är många som kan tacka honom för att han bidragit till vår utveckling. Inte minst älgförvaltningen i Norden.

Ödmjuk brobyggare

Vi saknar Vince, den ödmjuka brobyggaren som stimulerade oss på många sätt. Han inpräntade att alla som använder naturens resurser ska en gång stå inför realismen av dess biopolitiska mångfald.

Kjell Danell

Reidar Andersen, John Ball, Leonid Baskin, Margareta Bergman, Roger Bergström, Göran Cederlund, Göran Ericsson, Annika Felton, Olav Hjeljord, Christer Kalén, Johan Månsson, Wiebke Neumann Sivertsson, Pekka Niemelä, Kaarlo Nygren, Tuire Nygren, Jonas Malmsten, Johan Månsson, Ing-Marie Olsson, Inga-Lill Persson, Jyrki Pusenius, Vesa Ruusila, Håkan Sand, Bernt-Erik Sæther, Christina Skarpe, Erling Solberg, Margareta Stéen, Susanne Sylvén, Märtha Wallgren, Kjell Wallin