Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 1/2015.

Magnus Carlsson kommer först till Flathult utanför Eksjö där markägaren Erland Rydén vill höra en riktigt duktig stövare jaga hare. Magnus har finnstövartiken Isla i bilen. Hennes andre ägare, Mats Larsson, ska komma inom kort.

– Men jag tycker vi släpper med en gång, säger Magnus. Det är inte direkt tvunget att vi båda är med för att hon ska driva.

Finnstövartiken ­Härvsta Cara som kallas Isla till vardags får jaga mer än de flesta. När Svensk Jakt är med i slutet av januari är det säsongens 64:e jaktdag för henne. Foto: Jan Henricson

Nej, det är nästan tvärt om. De två kompisarna har inte särskilt många gemensamma jaktdagar, 10–15 hittills den här säsongen. Istället har tiken fått jaga desto mer.

– 64:e släppet det här jaktåret, säger Mats glatt när han ansluter en stund senare. Och så mycket hade hon aldrig fått jaga om jag haft henne ensam.

Endast fördelar

När de båda stövarägarna pressas på nackdelar med att äga en hund gemensamt kan de inte komma på en enda. Istället pratar de bara fördelar.

– Den största är att hon får jaga mycket. En stövare som ska bli riktigt bra måste vara i skogen flera dagar i veckan. Och så som det fungerar idag, är det svårt att hinna med om man är ensam.

Fältharen har gått ur daglegan och nu gäller det att dra på för att skaffa ett ordentligt försprång framför stövaren. Foto: Jan Henricson

Också när det gäller övriga praktiska göromål med en hund tycker de sig bara se fördelar. Om någon ska resa på semester, till exempel. Eller för att hålla tiken i form inför jaktsäsongen.

– Jag kan faktiskt inte komma på något negativt med att äga en hund tillsammans med en annan jägare. Fast det är klart, det gäller att man känner varandra väl och litar på varandra, säger Magnus Carlsson.

Ett ordentligt val

Mats och Magnus lärde känna varandra när de gjorde lumpen tillsammans i slutet av 70-talet. Efter det blev de arbetskamrater på regementet i Eksjö. Magnus har haft många stövare, Mats har haft andra hundar.

– När jag sa att jag letade efter en ny högg Mats direkt och ville vara med. Och det var han som gjorde jobbet när vi letade upp Isla.

Vägar är vanligtvis fältharens bästa vän. Men eftersom Isla är en särdeles god vägdrivare hjälpte det inte den här haren särskilt mycket. Foto: Jan Henricson

Med näsan i Stövarklubbens tidskrift, eller rättare sagt på deras hemsida, lusläste Mats jaktprovsprotokollen. Nu när han och Magnus skulle välja valp tillsammans skulle det göras ordentligt.

– Till slut fastnade vi för Härvsta. Vi hade inte så stort hopp om att få en valp därifrån men när uppfödaren Kenneth Carlberg hörde att vi var intresserade stövarjägare och dessutom jaktprovsdomare tyckte han att det var en bra idé.

”Hon var inte alldeles enkel att få rådjursren, det ska erkännas. Men det skyller vi på hennes starka jaktlust, och den är det ju synd att klaga på.”
– Mats Larsson

Resultatet blev Härvsta Cara, eller Isla som hon kallas till vardag. Ett valpval som Magnus och Mats inte har ångrat.

– Hon var inte alldeles enkel att få rådjursren, det ska erkännas. Men det skyller vi på hennes starka jaktlust, och den är det ju synd att klaga på, säger Mats.

Nu har det gått en stund sedan Isla reste dagens första hare. Mats har varit iväg för att kontrollera löpan och se att det är hare och inte räv som är på benen.

En säker vägdrivare

Han hinner inte mer än komma tillbaka innan fältharen kommer på den isiga väg som leder till Eksjös främsta turistattraktion, Skurugata.

Riktigt så långt bort som vid gatan har inte haren varit, men när Isla kommer ut på vägen och driver haren som hade den gått i skogen, visar den sig ändå ha tagit asfalten några hundra meter.

– Hon är en ovanligt duktig vägdrivare. I höstas körde hon en hare över tre kilometer på en grusväg när jag släppt uppe i Lönhult. Jag var tvungen att köra vägen sedan bara för att mäta sträckan, berättar Mats.

Foto: Jan Henricson

Efter en vid bukt hamnar drevharen för andra gången vid krysset nedanför ett litet sågverk. Trafiken är förhållandevis tät och efter att Isla arbetat en stund på tappten utan att haren gått upp, bestämmer sig Mats och Magnus för att koppla.

Erland vet nämligen var det sitter en annan hare. En stött sådan kom förbi hans pass och han såg var den hoppade av och under vilken gran den tog en ny lega.

Med andra ord dröjer det inte länge innan vi återigen får njuta av ett intensivt påstick. Som om någon ränt en kniv i hunden, som min gamle jaktkompis brukar förklara saken.

På alldeles egen tass

Haren går direkt ut på vägen och försvinner i riktning Skurugata. Magnus följer med Isla för att stötta och för att hålla koll på läget. Han behöver emellertid inte visa tiken något avhopp. Det hittar hon på alldeles egen tass, och snart går det för fullt igen.

Och nu är det bestämt. Den här haren ska skjutas. De båda stövardomarna har förstås något sånär koll på drevtiden, men nu när Svensk Jakt är med får den komma i andra hand.

Lagom intresserad

Någon halvtimme senare stannar drevet. Med sin smidiga side-by-side i kaliber 20 sätter Magnus punkt för dagens jakt. Isla driver fram och är på stövares vis sådär lagom intresserad, eller närmast helt ointresserad, av det fällda villebrådet.

Dagens andra hare gick i pass och när jakten är över konstaterar markägaren Erland Rydén att den enda tid stövaren inte jagat på förmiddagen var under den kvart hon satt i bilen när jägarna tog en värmande kopp kaffe. Foto: Jan Henricson

En död hare i snön är inget roligt för en riktig harhund. Sådana ska springa framför och lämna härlig, ibland krånglig, vittring att följa.

Gärna flera dagar i veckan. Såsom en stövare kan få jaga, särskilt om den har mer än en husse som ser till att den kommer ut i skogen.