Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 10/2020.

Solen har ännu inte kämpat sig upp över horisonten. En smal ljusstrimma kan skönjas i öster och nattens mörker är på väg att ge vika när vi försiktigt närmar oss orrmyren. Det är ett dunkelt ljus.

Frosten har bitit sig fast i ljungen i skogskanten nära myren. Det bleka myrgräset lyser vitt av köld. Det är en orrmorgon.

Maria Helén och Nicklas Blomqvist jagar gärna tillsammans. Foto: Lars-Henrik Andersson

I tuvorna i skydd av skogskanten tar vi av oss av ryggsäckarna. Maria rullar ut liggunderlaget och stegar ut i den frusna mossan på myren med orrbulvanerna. Hon sätter ut dem på marken och i de kortväxta myrtallarna.

– De brukar slå runt bulvanerna även fast de sitter lågt. Det verkar inte spela så stor roll på vilken höjd man sätter dem eller hur bulvanerna ser ut, bara det är något svart, viskar Nicklas medan Maria är på väg tillbaka efter att ha placerat ut alla bulvaner.

Väntans tider

Vi sätter oss ner och väntar nu bara på att en orrflock ska komma och slå fast i myrtallarna. Då och då blåser Nicklas i lockpipan. I bakgrunden, österut, hör vi hur orrarna börjat blåsa sin morgonserenad.

Plötsligt kommer en flock med tiotalet fåglar, i huvudsak tuppar, norrifrån och slår fast i myrtallar och torrakor på myren.

Orrbulvanerna är utplacerade på den frostiga myren. Foto: Lars-Henrik Andersson

Maria gör sig redo. Hon får vrida sig lite till höger för att få fri sikt. Tre orrtuppar sitter i en grånad torraka mitt ute på myren. Maria siktar på den i topp, den sitter bäst till. I skottet faller den mot marken, men får ut vingarna och flyger iväg med de andra tupparna som blivit skrämda av skottet. Men det ser vi inte. Det är först när Maria efter ett tag ska hämta tuppen som vi kan konstatera att den flugit iväg.

– Eftersom den satt rakt mot dig, kan skottet ha tagit mellan kroppen och vingen, resonerar Nicklas.

Maria Helén har gjort sig redo för orrarna. Foto: Lars-Henrik Andersson

Innan vi gick fram för att leta efter orrtuppen lyckades Nicklas fälla en annan orrtupp som satt sig lite längre bort. .243:an gjorde jobbet och tuppen föll död till backen.

Varska orrtuppar

Vi sätter oss igen i skogskanten och inväntar nya flockar. Nästa orrflock sveper in från söder. Men de är varska och precis när Maria ska skjuta flyger orren hon siktat in sig på.

Ny väntan.

– Det här är en trevlig och social jaktform eftersom man kan sitta och småprata lite i väntan på flockarna, säger Nicklas efter att han hämtat sin tupp på myren.

En av orrtupparna slog fast i en myrtall. Foto: Lars-Henrik Andersson

Klockan är nu halv åtta och solen kämpar sig morgontrött över trädtopparna och börjar sprida sitt ljus över den frostgnistrande myren.

Nicklas blåser i lockpipan. På avstånd, i norr, ser vi att den senaste orrflocken som besökte vår myr har slagit fast i tallarna. De svarta tupparna sitter och spanar nästan en kilometer från oss.

– Det blir svårt att smyga på dem, säger Nicklas. Jag tror vi bryter och hämtar Akki som får hjälpa oss att leta upp orrtuppen som Maria sköt på.

Den drygt elva år gamla finnspetstiken Akki söker av området och vi traskar också runt i en slags skallgångskedja av mindre modell, men orrtuppen finner vi inte.

Nicklas tror att den är tämligen oskadd.

Tjäderkull

Efter att ha sökt av området fortsätter Maria och Nicklas att jaga med Akki.

– Här borta har vi haft kontakt med en tjäderkull, säger Nicklas och pekar mot ett skogsområde norrut.

När morgonen grydde fick elvaåriga Akki komma lös i skogen och hittade snart en tjäderhöna. Foto: Lars-Henrik Andersson

Och mycket riktigt. Efter en stund hör vi uppflog och strax därpå Akkis täta skallgivning. Maria drar buffen över halva ansiktet och gör sig beredd att börja smyga in mot ståndskallet.

Enligt pejlen står hunden bara hundra meter bort och skäller.

Sakta, sakta smyger Maria mot Akkis taktfasta ståndskall. Halvvägs flyger en tjäder från ett träd. Men det är inte fågeln Akki skäller på.

En tjäderhöna

Skogen tätnar och det är svårt att upptäcka fågeln. Maria ligger ner, vrider på sig och spanar med kikaren mot granarna under vilka Akki skäller.

Vi har hamnat i riktig blandskog med både björk, gran och tall. Inte helt lätt att upptäcka en skogsfågel. Maria ålar försiktigt lite i sidled, mot en stor myrstack, för att se om det finns en lucka i grenverket. Hon lägger sig på sidan och spanar upp mot en gran. Då lättar fågeln.

– Jädrar, det var en tjäderhöna, men jag såg den inte då den satt, säger Maria, uppenbart besviken över att hon inte lyckades komma åt att skjuta.

Nytt område

Nicklas och Maria bestämmer sig för att jaga ut mot skogsvägen där vi parkerat bilarna för att sedan bryta jakten och ta lunch.

– Vi kommer att byta område. Vi ska jaga i riktig gammelskog där vi också haft kontakt med tjäderkullar, säger Nicklas.

Det är gott om skogsfågel den här hösten. Vi ser spillning på flera ställen. Foto: Lars-Henrik Andersson

Efter att ha förflyttat oss några kilometer tar vi lunch på en moss- och skogsbeklädd stenhäll med utsikt över en fin myr. Skogens lunchrestaurang bjuder denna dag på tjäderburgare.

– Jag maler färs från tjäder tillsammans med bacon och blandar det med västerbottensost och kryddor, berättar Maria och lägger burgarna på ett halster över glöden.

Hamburgarna smakar fantastiskt bra och får de kända hamburgerkedjornas produkter att blekna i jämförelse.

Jagar tillsammans

Nicklas Blomqvist och Maria Helén har varit tillsammans i fyra år.

– Jag tog jägarexamen 2017, berättar Maria.

På Marias kombi­vapen är det passande nog en tjädertupp ­ingraverad på under­sidan av baskylen. Foto: Lars-Henrik Andersson

Hon och Nicklas jagar främst skogsfågel, rådjur och räv tillsammans. Älg jagar de i olika jaktlag, men det är skogsfågeljakten de brinner för.

– Vi får cirka 40 till 50 jaktdagar tillsammans per år, säger Nicklas och tillägger leende:

– Samvetet blev mycket lättare när även Maria började jaga.

– Trädskällarjakt och toppjakt är bästa jaktformerna tycker jag, säger Maria, som i våras jagade bäver för första gången, och i början av hösten sköt hon dubblé på räv.

Lyckad premiär

Och förra året, på självaste skogsfågelpremiären, sköt hon en tjädertupp undan Akki.

– Det här är anledningen till att jag valde det här vapnet, säger Maria och visar gravyren av en tjädertupp på undersidan av baskylen på kombibocken.

”Jag följde med honom mest för att se vad han höll på med och på den vägen är det. Det är det bästa jag gjort.”
– Maria Helèn

Maria följde ibland med sin pappa på älgjakt, men det tyckte hon kunde vara lite långtråkigt så det där med jakt var inget som hon kastade sig över i unga år.

Men när hon träffade Nicklas, som jagat sedan tonåren, började ett intresse sakta spira inombords.

– Jag följde med honom mest för att se vad han höll på med och på den vägen är det. Det är det bästa jag gjort, säger Maria Helén och vänder på hamburgerhalstret över den fina glödbädden.

Hon åker även ut själv och jagar, men de trivs bäst i varandras sällskap och det blir många jaktdagar tillsammans.

– Visst är det praktiskt och vi får även en stor förståelse för varandra när vi delar samma fritidsintresse, säger Nicklas.

Pigg och rutinerad

Efter lunchuppehållet får Akki jaga igen.

– Hon är jättepigg trots sin ålder och har bara ett läge i skogen – det är full fart, säger Nicklas och skrattar.

Akki kom i deras ägo för bara ett par år sedan. Ägaren kunde inte ha henne kvar och därför tog Nicklas och Maria hand om henne.

– Hon söker bra och det märks att hon har rutin eftersom hon brukar söka av de ställen som är heta, där tjädern brukar hålla till.

Nicklas Blomqvist med en av morgonens orrtuppar. Foto: Lars-Henrik Andersson

Det dröjer inte länge förrän vi hör Akki skälla på andra sidan en stor myr.

Men det blir inget långvarigt ståndskall.

– Titta, där kommer det fågel, säger Nicklas och pekar bort mot andra sidan myren.

Där ser vi en flock svarta fåglar, ännu oklart om det är tjäder eller orre, som flyger men som plötsligt viker av och kommer rakt mot oss. Det är då vi ser att det är en orrflock.

Orre i flykten

Nicklas laddar kombin och hinner precis få kolven till axeln när två orrtuppar sveper över huvudet på oss.

Akki är kvar på andra sidan myren, drygt 300 meter bort. Därför väljer Nicklas att skjuta en orre i flykt. Det är inget som påverkar hunden, som dessutom är gammal och har stor rutin.

Orrtupparna kommer flygande över myren. Nicklas Blomqvist har kombibocken redo. Foto: Lars-Henrik Andersson

Efter en stund kommer Akki springande och vi fortsätter jakten mot några skogsholmar i myrlandskapet där Nicklas haft kontakt med en tjäderkull.

En sista överraskning

Jaktdagen är på väg mot sitt slut när vi viker av tillbaka mot vår rastplats. I Akkis spår trampar vi upp en tjäderkull som ligger på en höjd ovanför den gamla skogsstig vi färdas efter.

– Akki kan inte ha känt av tjädrarna och det förvånar inte eftersom de låg och tryckte där i svackan på höjden. Hon är nog lite trött nu och det är dags att bryta den här jaktdagen, säger Nicklas när vi når skogsvägen igen.

Orrbulvaner, maskering för ansikte och händer, avstånds­mätare, kikare och en väl inskjuten studsare ökar chanserna att få en riktigt bra bulvanjakt på orre. Foto: Lars-Henrik Andersson

Vi sätter punkt för den här jaktdagen, men:

– Vi ska nog ut i morgon igen och testa jaktlyckan på nya orrmyrar, säger Nicklas.