Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 1/2022.

Reviret Stora Bör ligger till största delen i Glaskogens naturreservat, mellan Arvika i norr och Årjäng i söder. Marken är kuperad med mindre vattendrag, små sjöar och myrmarker. Under sommaren en uppskattad plats för vandrande turister.

Från när och fjärran

När vargjakten började den 2 januari 2021 var det helt andra grupper som riktade sitt intresse mot en mycket vacker del av den värmländska skogen.

Jägare från när och fjärran slöt upp, som alltid den första dagen när varg får skjutas. Alla vill delta, men i stället för de stora samlingar som annars hör till jakt på varg, hade jägarna i området valt lite olika strategier. Det var många mindre jaktlag i området, som består av en blandning av bolagsmarker och privat skog.

Stort intresse utifrån

Flera av de mindre jaktlagen försökte på egen hand och i små grupper sig på den svåra konsten att jaga varg.

Dessutom med ett mycket stort intresse från media, myndigheter och privata aktörer som på olika sätt noterat att det skulle jagas varg i Glaskogen.

”Några aktivister fanns det inte på Glaskogen. Bara jägare med målet att fylla länsstyrelsens avskjutningsmål.”

Det var bilar på vägarna, människor både här och där. Polisens helikopter höll ett vakande öga överhändelserna, mest för att ha koll på aktivister, sas det under jaktens första dagar.

Men några aktivister fanns det inte på Glaskogen. Bara jägare med målet att fylla länsstyrelsens avskjutningsmål.

Jägare samlade för att inleda vargjakten i Glaskogen 2021. Foto: Boo Westlund

Flera misstag

Trots ett stort intresse jagades det faktiskt varg, redan den första dagen. Dessutom så effektivt det kan gå med givna förutsättningar, och mer än en varg gick i pass, men vargar är varska, listiga och snabba.

Minsta misstag, en rörelse, dofter eller ett ljud, fick vargarna att snabbt lämna ett läge som kunde lett till ett avslut.

Flera vargar passerade ut från ett jaktlags marker och in på grannmarken, och när kommunikationen med grannlagen inte är klar och snabb försvinner chansen till ett avslut lika fort som vargarna passerade passlinjen.

Hundförarna kunde efter en stund koppla upp, utan att hundarna skadats. Den här dagen vann vargarna i Stora Bör. Annars var förutsättningarna goda.

Rör sig systematiskt

Inför jakten hade fem djur spårats i området. Vargar följer gärna samma växlar och spår. Ostörda håller de ofta ett systematiskt mönster och återkommer med jämna mellanrum till samma platser.

Vägar och korsningar, sjökanter, bergåsar och raviner är säkra platser under spårningen. Det gällde också i Stora Bör och de första dagarna kan också vargar vara enkla att jaga.

Färska vargspår. Foto: Boo westlund

Men det är också en brokig skara jägare som ska trimmas, logistik som inte alltid fungerar och i många fall alltför många villiga för att jakten ska bli effektiv.

Ett väl sammansvetsat sällskap på tjugotalet jägare där alla vet sin roll är oftast mycket bättre. Men -samtidigt, när många vill delta och göra sitt för att -minska vargstammen, är all hjälp välkommen.

Vargdödad hund

Från andra delar av landet nåddes Värmlandsjägarna av nyheter om lyckade jakter. I Andåreviret spårades nio vargar, och där dödades tyvärr också en av hundarna under den första jaktdagen. Tragiskt, men redan nästa dag fyller Andåjägarna kvoten på sex vargar.

Bra går det också i reviren Ryssjön och Vidaln, och efter ett klokt beslut utökas också tilldelningen i Andåreviret till tio vargar.

När den tionde vargen är skjuten i Gävleborgsreviret har ingen varg skjutits i Stora Bör.

Brist på spårsnö

Förklaringen är till stor del bristen på bra spårsnö.

– Det är besvärligt, säger Christer Andersson, ansvarig för hundförarna i ett av de större jaktlagen.

– Utan nysnö får vi svårt att reda ut vad som är gammalt och vad som är nytt. Dessutom går vargarna gärna i gamla spår.

Med nysnön kom också de färska spår som jaktlaget väntat på. Foto: Olle Olsson

Grunden för en bra vargjakt är utan tvekan ett mycket noggrant spårarbete. Det gäller att känna markerna och rovdjuren. Det gäller att se mönster och rörelser. Vargarna kan gå långt under en natt och då gäller det att hålla i och hålla koll på löpan.

Lika långt som en flock vargar kan gå en natt, lika platt kan de ligga på samma ställe i flera dygn. En slagen älg, rätt väderlek och en ostörd plats kan få en vargjägare att tro att djuren försvunnit.

I nästa stund kan samma jägare kliva på ett färskt spår, och då är alla tvivel borta.

Lossnade till slut

I Stora Bör gick det trögt. Trots att det skulle finnas fem djur i reviret började flera fundera på möjligheten att vargarna lämnat området. Men den nionde jaktdagen lossnade det.

En envis hundförare från Dalsland finner ett nytt spår i jaktområdets sydligaste del. Det är nära motorvägen, men efter att ha gått tom i över en vecka finns det ett uppdämt behov av att lyckas och att faktiskt få höra ett vargdrev. Få saker slår ett riktigt stövardrev på varg.

Hundarna markerade i spåret, kopplen var sträckta och stövarnas tydliga skall tydde på att vargen var nära. En heltänd hundförare strök kopplen och över bygden ekade snart hundskallen.

Skott värmer

Det bar givetvis ner mot E18, men där vänder vargen, går i pass, men vinklar en gång till.

Det är en ung tik, en valp född i reviret våren 2020, som gör misstaget att vända tillbaka samma väg som hon kom. När hon kliver ut helt öppet på ett hygge står det en mycket nöjd dalslänning och väntar på henne.

När skott ekar värmer det.

Vargtiken gjorde misstaget att vända tillbaka i sina egna spår. Foto: Boo Westlund

Äntligen, och det bekräftas snart över radion.

– Vargen ligger och är död. Vi avbryter.

När vi samlas på den lilla grusvägen, ett annorlunda jaktsällskap bestående av jägare, poliser och länsstyrelsens personal, berättar hundföraren om den snabba jakten. Hur hundarna fick upp, hur han hörde att de hade kontakt och vargen som först vinklade för en passkytt och därefter kom tillbaka i samma löpa.

– Jag såg den på höjden där borta. Den kom tillbaka rakt mot mig, där jag släppte hunden, säger hundföraren.

Efter nio dagar kändes det som ett rimligt avslut. Ett bevis på att jakt aldrig är förutsägbart, oavsett om du jagar hare eller varg.

Bättre spårsnö

Styrkta av framgången laddar man för nästa jakt. Två dagar senare kommer också lite nysnö, och under nästkommande natt lovas mer snö.

Snö som underlättar spårningen, och nu får vi det vita guldet i mängder som pudrar marken med ett flera decimeter tjockt täcke av
nysnö på den gamla vita varan.

Spårpatrullerna följer sina givna sträckor och redan innan solen bryter ett kompakt mörker är den första brasan tänd. Vi samlas i mindre grupper. Vi småler, vi kuttrar som barn på väg till glass och tivoli.

Foto (i hägn): Ingemar Pettersson

Nu har också jägarleden glesnat. Bara de mest inbitna är kvar. Det är pensionärer med tid i överflöd, det är jägare som tagit ledigt från jobb och familjer, och det är givetvis hundförare som lägger ner all ledig tid för att träna hundar för jakt på rovdjur. Nu har de chansen att jaga annat än räv och mård.

Efter en stund kommer signalen vi väntat på. Ett färskt spår vid Speked, en varg som har passerat nära bebyggelsen och fortsatt in i skogen.

Det är intressant hur vi efter dagar av gemensam jakt har lärt oss att samarbeta.

Vi nickar, vi förstår. Passen delas ut, alla vet sin roll.

Jägare i vita snödräkter försvinner en efter en in i skydd av buskar och ris. Vargar har extremt bra koll på allt som ser annorlunda ut. De har -dessutom färgseende, har mycket bra lukt och hörsel och förmågan att springa snabbt samtidigt som de har full koll på omgivningen.

Snabb händelseutveckling

Väderomslaget har fört med sig en kall snålblåst med yrsnö. I väntan på en signal från hundförarna gäller det att hålla sig både lugn och varm.

En bädd av granris håller för en stund kylan borta från fötterna, lager på lager och varmt kaffe håller övriga delar av kroppen varm.

”Jag har släppt, men fan, det var tre vargar, inte två.”

När det rasslar till i radion händer allt snabbt.

– Jag har släppt, men fan, det var tre vargar, inte två, säger en hundförare och snart hörs skott.

Att släppa hund på tre vargar är inte helt enkelt. Det finns en stor risk att tre vargar bestämmer sig för att döda hunden, eller hundarna. Nu var vargarna redan på flykt och det är en mycket viktig del i vargjakt med hund.

Se till att vargarna är på fötter, se till att de flyr. Då är risken för hunden mycket mindre.

Här visste hundföraren att vargarna lämnat legan, men missade antalet.

Blir kvar på platsen

Nu gick det bra, vargarna delade snart på sig när ett av rovdjuren vek norrut. De andra två fortsatte fram mot passlinjen där en av vargarna blir kvar när skottet lossas. Det visade sig vid besiktningen vara en hane på 37,5 kilo – en av fjolårsvalparna i reviret.

Den andra vargen är större. Även den är påskjuten, men går undan med blod i spåret.

Svår terräng

En mycket erfaren rovdjursjägare från Älvdalen finns med under jakten. Tillsammans släpper hundförarna Rasmus Boström och Ola Eriksson sina hundar på den skadade hanen i reviret.

Det blir en intensiv jakt i svår terräng samtidigt som mörkret sänker sig över skogen.

Krafterna tryter på hanvargen, och stövarnas drevskall övergår snart i fast ståndskall. När skott åter ekar över skogen är en fin jaktdag över.

Den revirhävdande hanen visar sig väga 50 kilo och är den tredje vargen som skjuts under jakten.

Ola Eriksson och Rasmus Boström avslutade jakten på hanen i reviret. Foto: Boo Westlund

Under de följande veckorna skjuts ytterligare tre vargar i Stora Bör och kvoten är fylld. Med varg kvar på skogen sökte jägarna i jaktområdet utökad licens, men den avslogs med motiveringen att man förmodligen redan skjutit en varg från ett angränsande revir.

Vargjakten i Stora Bör präglades under hela jakttiden av polisens närvaro. Polisens helikopter och patrullbilar störde enligt Christer Andersson jakten.

Oändliga resurser

– Polisen måste ha oändliga resurser när det gäller att bevaka licensjakt på varg. De var ständigt närvarande, och det är klart att det störde både jakten och jägarna, och vad var egentligen syftet?

”Vi lärde oss mycket under de här veckorna. Dålig mobiltäckning var ett konkret problem, och om vi haft bättre samordning i början så hade vi förmodligen skjutit flera vargar redan första dagen.”
– Christer Andersson

Vargarnas beteende förändrades också under den sex veckor långa jakten. Vargarna blev mycket skyggare, det var en tydlig förändring, och de sista som sköts flydde direkt för både bilar och spår.

– Vi lärde oss mycket under de här veckorna. Dålig mobiltäckning var ett konkret problem, och om vi haft bättre samordning i början så hade vi förmodligen skjutit flera vargar redan första dagen, säger Christer Andersson.

En av valparna i reviret. Foto: Boo Westlund