Många har förmodligen aldrig hört talas om ordföranden för Jägareförbundet i Värmland, Lennart Johannesson, som steg upp före fem på morgonen en grå novemberdag för att ta flyget till Stockholm, jobba full dag, för att sedan på eftermiddagen träffa riksdagsledamöter och prata om vår tradition med löshundsjakt och vår nordiska jaktetik.
Han är en ideellt arbetande jägare som dessutom på ett smart sätt använder sociala medier för att sprida jaktens budskap och ge en inblick i hur förbundet arbetar.

Hoten mot våra svenska jakttraditioner är påtagliga. Nu om någonsin är det viktigt att vi jägare är organiserade och framför allt att vi står eniga i vår strävan att få fortsätta jaga som vi gjort i generationer.
Vi ska inte vara rädda för förändringar och vi ska givetvis även kunna ifrågasätta oss själva och hur vi jagar.
Men vill vi verkligen stå eniga? Medlemstappet i Jägareförbundet oroar. Om en organisation med tyngd ska kunna kliva in till en minister eller en byråkrat med makt över jakten så krävs det lite muskler. Muskler i form av en stor och engagerad medlemsskara.
Här i Norrbotten där jag bor, har jakten ett urstarkt fäste, men antalet medlemmar blir färre. Varför då? Vad gör länsföreningarna? Vad gör kretsarna? Vad gör du och jag för att värna jakten?

Visst, jag är anställd på Jägareförbundets tidning Svensk Jakt, och ”han har ju lön för att både tycka och skriva detta”, tänker kanske någon. Faktum är dock att det här skriver jag i rollen som jägare och vanlig kretsmedlem.
Jag vill också, likt de flesta andra som läser det här, kunna fortsätta släppa min jämthund och jaga i de skogar jag vandrat i sedan barnsben.
Vi tar det många gånger för självklart att greppa bössan på morgonen och ge oss iväg ut i skogen, förmodligen utan en tanke på vem som jobbat för att vi ska kunna göra det.

Därför vill jag avsluta med att fråga dem som anser att Jägareförbundet är en onödig organisation: Vem tycker du ska bevaka den svenska jaktkulturen och dina möjligheter att jaga? Naturskyddsföreningen kanske…?