Är Sveriges system gällande överklagan av beslut om vargjakt, där länsstyrelsernas beslut kan överklagas till Naturvårdsverket – men inte vidare till förvaltningsdomstolarna – förenlig med EU-rätten?
Det är denna fråga som Högsta förvaltningsdomstolen nu ska avgöra, en gång för alla. Det meddelades tidigare idag, när HFD meddelade prövningstillstånd av ärendet.

Det var den förra regeringen som gjorde förändringen i jaktförordningen eftersom så gott som samtliga beslut om licensjakt på varg överklagades till förvaltningsdomstolarna, vilket skapade en mer eller mindre ohållbar situation. Att på detta sätt skapa stopp i frågan var, ur regeringens och myndigheternas synvinkel, inte hållbart över tid.
Med tiden har miljöorganisationer fått en allt mer utvidgad talerätt. Det har inneburit att allt fler – och allt mindre – ideella organisationer har givits rätten att föra talan i våra domstolar i olika miljöfrågor.

För oss som följt vargfrågan under ett par år är det lätt att drabbas av tunnelseende; att den fråga som Högsta förvaltningsdomstolen nu ska avgöra enbart handlar om vargjakt.
Det är fel. Frågan är betydligt större än så.
Det handlar i förlängningen om mycket större fält. Ska precis alla beslut som rör miljöområdet vara överklagningsbara längre än det Århuskonventionen föreskriver, av ”domstol eller ett annat genom lag fastställt oberoende och opartiskt organ”? (I fallet licensjakt på varg är det alltså Naturvårdsverket som är detta ”oberoende och opartiska organ”.)

Hur stora floder av överklaganden kommer i så fall att fylla förvaltningsdomstolarna? Vilka konsekvenser kommer detta att få för omfånget av den administration som skapas?
I det skedet lär alla medborgare bli varse om innehållet i Pandoras ask.