I Sverige finns också rörelser med tvetydiga agendor. Här finns bland annat en förening som säger sig jobba mot illegal jakt. Dess ordförande är en före detta polis, dömd för bland annat misshandel och ofredande.
En annan företrädare för föreningen är verksam som polis. Syftet må vara gott – en förening som kämpar mot illegal jakt. Men det finns ett problem, och ett ganska allvarligt sådant.

Jag blir en smula mörkrädd när jag läser in mig på föreningens frontfigurer och vilken bakgrund de har. Jag blir också en aning fundersam när jag studerar föreningens hemsida.
Språket är militäriskt, polisiärt: ”Patrulltjänst till fots”, ”rangerkurs specialist”, ”objektsök och personsök”, ”counter-tracking”, ”patrulltjänst med bil”, ”skydd av fordon”. Jag kan inte låta bli att undra vad de övar för? Ett krig? Mot tjuvjägare?
När jag ser deras klädsel, snudd på uniformer med basker och allt, bekräftas ännu mer bilden av en förening som lika gärna skulle kunna hålla till långt, långt ut på högerkanten. Ni fattar vad jag menar.  Det verkar näst intill handla om ett paramilitärt medborgargarde.

När dessutom föreningens ordförande får stå i media och ljuga om skadskjutna vargar slår det mig att detta är en grupp mytomaner vars verklighetsförankring för länge sedan försvann, förmodligen i en testosteronstinn korridor på Polishögskolan.
Det oroar. Inte minst när dessa personer har och har haft yrken som ställer stora krav på objektivitet, opartiskhet och inte minst gott omdöme och sans och balans.
Min enkla psykologiska analys är att det handlar om en grupp människor som funnit en grupptillhörighet i en kamp som i tanken är god. Nu blir den här föreningen ett substitut och ett alibi för en del personer att få utlopp för sin böjelse att jaga andra människor.

Tyvärr drabbas oskyldiga av deras verklighetsfrånvända framfart, såväl mopedburna tonåringar som laglydiga jägare och lantbrukare.