De senaste dagarna har jag varit i Värmland på vargjakt. Hela tiden har det snöat. Det är visserligen bra med spårsnö, men när det snöar hela tiden är det svårt att hitta vargarna. Även om det finns väldigt gott om dem. Och det finns det här.
Under de här dagarna har ideella jägarkrafter tagit semester och lagt ner många hundra mantimmar. De har skjutit en varg och de har fått besök av en svartklädd man i lågskor som förmodligen kan kallas för en vargjaktsaktivist.

Lugnt och stilla bedrivs jakten. Långt ifrån det okunniga tramset om hetsjakt som mer eller mindre obskyra vargorganisationer försöker fabulera fram.
Tror du mig inte? Försök att springa backe upp och backe ner genom skogen i tre decimeter snö. Om du klarar att hålla tempo i en timme är du förmodligen ett hett eftertraktat byte för det svenska långdistanslandslaget. Och även för närmaste vargjaktlag.
Vargen, däremot, smyger stilla fram framför sin förföljare, som trots det bara blir mer och mer på efterkälken.

Vargen är ett läraktigt djur. Det börjar märkas redan efter någon dags jakt, och för varje jaktdag som går blir den lite skyggare. Efter några dagar vill den inte längre korsa människospår, den vill inte längre exponera sig på öppna ytor och den börjar allt mer uppträda som en vild varg ska göra.
I området där jag jagat skulle det enligt förra vinterns inventering finnas fem vargar. Nu har det snart skjutits det dubbla antalet. Och fortfarande finns det flera vargar kvar i området. Vargstammen är så tät att länsstyrelsen tycks tappat kontrollen fullständigt. Och det är kanske inte svårt att förstå.
Det är heller inte svårt att förstå att tilldelningen måsta höjas om reviren verkligen ska tömmas på varg. Det återstår att se om det finns kurage nog hos myndigheterna att göra det.

I området där jag jagat varg har jag mött många förtvivlade jägare. Alla bär de på ungefär samma historia. Det finns inga älgar kvar, jaktlagen ser inga kalvar och ett helt älgskötselområde kan i höst komma att ställa in älgjakten helt. Älgstammen är inte längre jaktbar.
Det finns vargrevir som ett lapptäcke och reviren i området är blott 10.000 hektar. Varje vargrevir dödar i medeltal 120 älgar per år. Räkna baklänges så förstår du att älgar snart bara kan ses på vykort i ett område som för bara några år sedan var ett av landets älgtätaste.
Några rådjur ser de förresten heller inte längre. Frågan är vad vargarna ska äta?

Det här är priset Värmland tvingas betala för att några märkliga organisationer med statligt finansierade jurister i spetsen ska använda vargen som symbol för öka på volymen i de redan till brädden fyllda kassavalven. För ingen ska inbilla mig att det verkligen är vargen de värnar. Det är pengarna vargen ger dem som de vill ha.

Redan i morgon är jägarna ute igen. I sitt idoga arbete för att minska vargstammen – och då kunna rädda kvar det fåtal älgar och rådjur som fortfarande finns kvar. Och med hårt slit, bra organisation och precision vid det avgörande läget får de resultat.