P1:s granskande program Kaliber publicerar idag ett inslag om Svenska Jägareförbundets Allmänna uppdrag, en konstruktion som är tämligen okänd för de allra flesta svenskar. Åtminstone de som inte rör sig i jaktens och viltvårdens värld.
I programmet lyfter Kaliber fram invändningar mot den rådande konstruktionen, i form av några kritiska röster (en styrelseledamot i Rovdjursföreningen och en MP-riksdagsledamot).
Efter att i några år bevakat jaktfrågor blir jag inte direkt förvånad över att sådan kritik framförs från dessa håll. Det hela landar i vargfrågan, och där skiljer sig Jägareförbundets åsikter en del från Miljöpartiets och Rovdjursföreningens.
Nyhetsvärdet i detta är begränsat, skulle jag säga.

Åtråvärda medel för många
Många starka krafter vill komma åt de medel som Jägareförbundet tilldelas via Viltvårdsfonden (som utgörs av pengar som kommer från jägare, i form av de avgifter för statligt jaktkort som jägarna betalar in varje år).
Men okej då, det är ju ändå på något vis spännande att Kaliber tar sig an ämnet. Allmänna uppdraget är relativt okänt för de allra flesta, och min tro är att programmet kan tjäna som en chans för Jägareförbundet och staten att förklara mer för allmänheten om vad uppdraget innebär.
För den som vill lära sig mer om Allmänna uppdraget finns för övrigt en del nyttig information på Jägareförbundets hemsida.
För tre år sedan gav Jägareförbundet ut en bok om Allmänna uppdraget, med anledning av att det då funnits i 75 år. Den kan också rekommenderas, för den som önskar fördjupa sina kunskaper i ämnet.

Alla kan alltid bli bättre
Som journalist gillar jag granskningar. Ingen verksamhet är så bra att den inte kan bli bättre. Ingen organisation är perfekt. Alla bör tåla en hederlig granskning.
Ja, jag skulle vilja sträcka mig så långt att alla mår bra av att med jämna mellanrum synas i sömmarna, att få strålkastarljuset riktat mot sig. Det ger en möjlighet till reflektion och att i förlängningen förbättra sådant som behöver förbättras.
Med tanke på vad landets grävande redaktioner brukar prestera är Kalibers inslag en tämligen tunn soppa. Kaliber-redaktionen har helt enkelt inte funnit några graverande felaktigheter.
Vad de lyckats leta upp är några människor som har invändningar mot den rådande ordningen. Knappast någon kioskvältare, för att använda papperstidningslingo, och därmed ett kvitto på att inblandade parter, det vill säga regeringen och Svenska Jägareförbundet, sköter sig och gör sitt jobb.

Svensk Jakt – medlemmarnas tidning
Ur egen synvinkel kan konstateras att Jägareförbundets medlemstidning Svensk Jakt, där jag jobbar, INTE ingår i Allmänna uppdraget. Tidningen är givetvis frikopplad från detta. Svensk Jakt finansieras av våra läsare – medlemmarna. Tidningen ingår som en del i medlemskapet i Svenska Jägareförbundet.
Det faller liksom på sin egen orimlighet att en tidning, som måste vara fri och obunden, skulle ingå som en del i ett avtal som tidningens ägare har med staten.
En ordning där regeringen dikterar villkoren för vad som bör publiceras i en tidning är för mig som journalist rent motbjudande.
En tidnings första och främsta uppdragsgivare är dess läsare. Så måste det alltid vara.

Felaktigt antagande
I Kaliber-inslaget intervjuas Eva Ångström, styrelseledamot i Svenska Rovdjursföreningen. Hon har tidigare varit medlem i Jägareförbundet, men berättar att hon lämnade förbundet med anledning av hur vargen beskrevs i Svensk Jakt.
– De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte, säger Eva Ångström i P1:s Kaliber.
Hon gör alltså misstaget att tro att det som står i Svensk Jakt ingår det informationsuppdrag som Jägareförbundet har i Allmänna uppdraget. Detta stämmer alltså inte.
När Kalibers reporter Lena Pettersson frågar Ångström om man inte kan tänka sig att tidningen är fristående från förbundet, svarar Ångström:
– Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehöll sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.
Nu vet jag inte exakt vilken syn man inom Svenska Rovdjursföreningen har på tidningar generellt, och vikten av redaktionellt oberoende, men av Ångströms resonemang kan man dra en del slutsatser.

Vikten av tidningars oberoende
Vad jag däremot vet är hur förhållandet Svensk Jakt–Jägareförbundet ser ut.
Svensk Jakt ska spegla medlemmarnas intressen. Vi ska ta upp ämnen som är aktuella och angelägna för våra läsare. Vi ska granska politiker, myndigheter och andra som är involverade i jaktliga frågor. Men vi ska även, på medlemmarnas uppdrag, granska Jägareförbundets verksamhet. Vi är ett forum för debatt om jakt, inkluderat debatt om hur Jägareförbundet agerar.
För att ta ett relativt färskt exempel på det senare kan nämnas frågan om Jägareförbundets vapenpolicy, som inleddes under fjolåret.
Den debatten, där skarp kritik mot Jägareförbundet fördes fram i Svensk Jakt, ledde till att förbundet utarbetade en ny vapenpolicy. En policy som presenterades härom veckan.

Viktig funktion för demokratin
Exemplet visar hur viktig en öppen debatt är. För en förening, ett förbund, för ett land – ja, för hela världen. Hur viktigt det är att låta olika röster få höras. För det är ju i detta, när olika åsikter får mötas och prövas mot varandra, som vi kommer framåt. Det är så demokrati fungerar.
Vi som jobbar på Svensk Jakt är inte Jägareförbundets informatörer, vårt arbete finansieras inte av Allmänna uppdraget.
Vi är journalister.
Vi har den frihet och det oberoende som krävs för att granska alla som är involverade i jaktlig verksamhet.
Även Jägareförbundet.
Den ordningen är viktig, inte minst för Jägareförbundet – och det vet Jägareförbundets medlemmar.