”Svenska miljonärer lägger ner stora summor på att döda Afrikas hotade djur.”

Expressens rubrik säljer utan tvekan.

Vinkeln är identisk med den som den brittiska tabloidpressen har haft stor framgång med i åratal: Kändisar med höga inkomster hängs ut, anklagade för att bedriva ett utrotningskrig mot Afrikas hotade vilda djur. Och precis som i den brittiska pressen handlar reportagen uteslutande om ”de onda rika jägarna” och deras påstådda motiv.

Bakgrundskunskaper om jaktens reella betydelse för naturvården saknas lyser helt med sin frånvaro.

Perspektiv

Jaktturismen – troféjakten – i Afrika har på några få årtionden mångdubblat viltbestånden, framför allt i Sydafrika och Namibia.

Anledningen är enkel. I dessa två länder har privata markägare gjorts till ägare även av de viltbestånd som finns på markerna. Det har lagt grunden för en företagsmodell där marken kan drivas som en naturareal, med intäkter från jakt som ett alternativ till exempelvis bete för får eller nötboskap.

Om jakten är lönsam, ges naturen mer plats: ”if it pays, it stays”.

För 50 år sedan fanns det bara omkring 500.000 stora vilda däggdjur på privatägd mark i Sydafrika. Sedan dess har omkring 10.000 traditionella jordbruk omstrukturerats till naturområden som primärt finansieras av jaktturism.

Dessa områden rymmer i dag 15–20 miljoner stora vilda däggdjur. Det är ungefär lika många klövvilt som det finns totalt i alla de afrikanska länder där storviltjakt inte bedrivs.

Kenya – ett skräckexempel

Skräckexemplet Kenya, som förbjöd storviltjakt 1977, har förlorat 60–70% av alla sina stora vilda däggdjur sedan jaktförbudet trädde i kraft. Där finns i dag färre än en miljon stora vilda däggdjur. I ett land som gjort sig känt för ett imponerande djurliv.

I andra länder i Afrika bedrivs jaktturism på enorma statliga ägda arealer. Precis som i Sydafrika och Namibia är jaktgästernas pengar grunden för driften, som bland annat bekostar bekämpningen av okontrollerad illegal jakt – och därför skyddar viltstammarna mot rovdrift.

I länder med jaktturism skapar jakten dessutom mer än 50.000 arbeten lokalt. Varje anställd försörjer vanligtvis fem–sex familjemedlemmar och eftersom allt ätbart vilt också konsumeras lokalt, bidrar jakten också till den lokala livsmedelsförsörjningen.

Dessutom är den legala jakten ett viktigt redskap för att minimera lokala konflikter mellan människa och vilt.

Motiv och konsekvenser

Tabloidpressen världen över älskar att framställa västerländska ”troféjägare” som människor som ser sig själva som frälsare – i Afrika och på andra platser där jaktturismen bevisligen har en enorm betydelse för naturvården. Men man sammanblandar jägarnas motiv och jaktens konsekvenser.

Vi jägare jagar först och främst för att vi tycker om att jaga – inte för att vi är tvingade att göra det, eller för att rädda världen. Vi är grunden för jaktturismföretagandet, vi är de betalande kunderna som nödvändiggör naturvården.

För om de afrikanska markägarna – oavsett om det är statliga myndigheter, stammar eller privata jordägare – vill fortsätta att bevara naturområden med hjälp av intäkter från jakt, så är det jägarna som betalar.

Det är inte så komplicerat – och det fungerar bättre än några andra kända metoder.

Ingen skillnad mellan älgar och zebror

I övrigt fungerar jakt i Afrika på samma sätt som i Sverige: viltbestånden förvaltas med hänsyn till intäkter från jaktupplevelser och kött.

Förvaltningen bedrivs som regel hållbart, annars upphör den av sig själv med tiden. Det finns ingen principiell skillnad mellan att förvalta en älgstam eller en zebradito. Det finns ingen principiell skillnad mellan att förvalta rävar och babianer.

Jakten hotar inte Afrikas vilda djur.

Tvärtom: Afrikas vilda djur behöver jaktgäster och deras pengar.

Jens Ulrik Högh
Kommunikationsansvarig Nordisk Safari Klub