Skogen på en skarvinvaderad ö dör, vilket betyder en ekonomisk förlust för markägaren. En begränsad skyddsjakt, som länsstyrelsen beviljar ibland, har inte avsedd effekt på skarvkolonin eller förstörelsen av ön eller öarna.

Att ön förstörs för markägaren är något som den enskilde får lida för, vilket gör att detta bör falla helt inom ramen för viltskadeförordningen och att staten därför borde ersätta markägare för den skada skarven orsakar.

Om skyddsjakt inte ger avsedd effekt kan bidrag och ersättning lämnas enligt lagstiftningen.

Flera hänvisningar

Det finns en förordning som reglerar ersättningar när det uppstår skador av vilt på enskild egendom. I denna förordning (SFS 2001:724) I pargraf 11 står bland annat:

”Länsstyrelsen får lämna ersättning för skada av vilt på annat än ren om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv ska svara för de kostnader som skadan föranleder. Vid prövningen (…) ska det särskilt beaktas om viltet får jagas, skadans omfattning samt möjligheten att genomföra en effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder. Förordning (2015:841).”

Mer detaljerade bestämmelser om ersättningar finns i Naturvårdsverkets författningssamling (NFS 2008:16). Häri står bland annat att ”Viltskada = skada på egendom orsakat av vilt. I den händelse att en skada på egendom orsakas av vilt, ska detta i första hand regleras genom jakt på denna djurart, om inte jakten begränsas av andra bestämmelser i jaktlagstiftningen.”

I allmänna råd i NFS 2008:16 står bland annat:

”Länsstyrelsen bör ta ett samlat ansvar för viltskadorna i länet. (…) Om inte skyddsjakt är möjlig eller skyddsjakten inte ger avsedd effekt kan bidrag och ersättning lämnas.

Nya öar drabbas

Skarven fortsätter att breda ut sig och tar regelbundet nya öar i besittning vilket enskilda markägare får betala för.

Det är staten som genom internationell (fågeldirektivet) och nationell lagstiftning (jaktförordningen) har ansvaret för förvaltningen av våra skarvstammar.

Lagstiftningen skyddar skarven och medger endast begränsad skyddsjakt. Därför bör skarven, och de skador den orsakar, behandlas på samma sätt som andra fredade djurarter och ersättning betalas ut till markägare som får egendom skadad av skarven.

Vi anser av flera skäl att det är viktigt att saken prövas rättsligt i enlighet med Viltskadeförordningen i vars tionde paragraf det står:

”Den som drabbats av viltskada som orsakats av annat fredat vilt än säl och som avser att ansöka om ersättning för skadan ska utan dröjsmål efter det att skadan upptäckts anmäla skadan till länsstyrelsen.”

Rättslig prövning efterlyses

För denna typ av skada finns inget fastställt formulär men möjligen går formuläret ”Ansökan om för ersättnings på gröda” att använda.

Annars föreslår vi att enskilda markägare bara skriver en ansökan rakt upp och ner och beskriver skadan på ön och skogen, och yrkar ersättning.

Det vore intressant om någon drabbad markägare i skärgården gjorde en sådan ansökan så att saken blir prövad rättsligt.

Vi anser också att Jägareförbundet i denna fråga borde inleda en dialog med Naturvårdsverket,  som är den myndighet som ger ut riktlinjer för denna skyddsjakt.

Torsten Mörner                               

Ordförande Roslagens Sjöfågeljaktvårdsförening

Karl-Gustav Ottosson

Kalmars läns fiskareförbund