Trots tidigare tydliga löften från regeringen och Sverigedemokraterna föreslås nu ett förbud mot alla halvautomater med förmågan att ta ”militära magasin”. De flesta jägare berörs inte direkt, men oavsett om man anser att kosmetiska detaljer ska styra eller inte, eller om halvautomater är lämpliga för jakt, bör alla vapenägare känna oro över sättet detta genomförs på.

På skjutbanan ser jag ofta gamla jägare som i mina ögon och påfallande ofta slarvar med vapenhanteringen. Kanske skulle de behöva ta en jägarexamen för att lära sig lite vapenvett.

Risken för att göra sig skyldig till en felskjutning är uppenbar, och när konsekvenserna blir så allvarliga att jägare mister sina vapentillstånd måste något göras. Till exempel kan jakttiderna på dovhjort justeras.

Tjänstemän och sälforskare på myndigheter och institutioner får styra över sälförvaltningen, oavsett vilka negativa effekter deras beslut har på havets ekosystem. Det är otroligt att regeringen inte agerar på alla larmsignaler om hur illa det går för både fiskbestånd och kustfiske.

Sverige har så mycket rovdjur att det är dags att släppa jakten fri. Det är omöjligt att utrota dem.

Svenskjakt.se berättar om Länsstyrelsens Skånes beslut om skyddsjakt i mörker på dov i flockar om hundratals djur. Det finns anledning att ifrågasätta hur skyddsjakten får gå till.

Efter att en jägare som felsköt en dovhjort, dömdes till 50 000 kronor i böter och fick sina vapenlicenser indragna, måste Svenska Jägareförbundet agera med alla tänkbara medel.

Samhället, jägarna och poliserna själva skulle tjäna på om det fanns mer kunskap om jakt och vapen inom myndigheten. Att göra jägarexamen till en del av polisutbildningen skulle få flera positiva effekter.

Inventeringssäsongen för stora rovdjur är i full gång och det är dyster läsning för hängivna jägare i Mellansverige. Vargstammens utveckling i Västmanland och södra Dalarna gör att löshundjägare helt tappat framtidstron. 

Polisens bedömning av den egna personalens slarv med vapen jämfört med hur man ser på jägare som gör något liknande är häpnadsväckande.

EU ställer om och Sverige följer med utan att inse vart det bär hän.
Allt görs byråkratiskt komplicerat, utan kompetens och konsekvensanalys, som tvingar på medborgarna högre kostnader utan mervärde. Detta inom ett område där tyckarna inte drabbas av sina stolliga förslag – jakten.

Viltolyckorna rapporteras öka. Vad det beror på är inte helt klarlagt. En sak som definitivt påverkar antalet viltolyckor är att jakten på älg prioriteras och pågår till 31 januari. Jakt på vildsvin och rådjur läggs på is.

Det enda som gick blixtsnabbt på djurkliniken var att ta betalt. Direkt vid ankomsten, innan hunden ens hade satt en tass på kliniken, drogs ett förskott på 3 000 kronor. De enda som tjänar på detta är ägarna till veterinärklinikerna och försäkringsbolagen. Omsorg om djur, djurägare och anställda finns inte längre.

Besviken, men inte förvånad. Det verkar bli mantrat som Jägareförbundet Dalarna får uttala varje gång vi får ett jaktbeslut gällande våra stora rovdjur. Senast gäller det Länsstyrelsen Dalarnas beslut om licensjakt på lodjur.

I ett tv-inslag berättades att man inte längre jagar älg på Hallandsåsen. Tyvärr är detta troligen norm för överskådlig tid. Goda förutsättningar för stora klövdjur finns inte längre. Den gröna omställningen har decimerat förutsättningarna på minst två avgörande sätt – systemhotande markvibration och näringsbrist.

Varför ska vi jaga älg fram till 31 januari, totalt nästan fyra månader? I januari är älgkon dräktig i fjärde månaden och tjurarna har fällt sina horn.

Jag läser Svensk Jakts artiklar om vapenlagstiftningen och Polisens agerande vid licensansökningar med stort intresse. Som en liten motpol vill jag berätta om mitt fall, och om en vapenhandläggare som kunde sitt jobb och agerade därefter.

Jag läste nyligen om en jägare som haft vapenlicenser sedan 1980-talet och som varit eftersöksjägare inom Nationella viltolycksrådet, NVR, i ett antal år. Nu nekar Polisen honom licens på ett nytt vapen för att han inte har någon jägarexamen. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Sedan snart två år tillbaka är jag ordförande i Jägareförbundet Boden. Under dessa år har vi inte fått ihop en komplett styrelse. Efter årsmötet har det inte dröjt länge förrän en efter en av ledamöterna droppat av. På det här viset kan det inte fortsätta. Frågan är hur länge vi som är engagerade orkar?