Efter Björn Risingers replik Vi ska genomföra regeringens politik inom ramen för lagen på mitt ursprungliga inlägg i debatten känner jag fortsatt en dissonans mellan Naturvårdsverkets och dess generaldirektörs ståndpunkter och den observerade verkligheten på plats.

Med en etablerad referensgräns om 300 vargar och en faktisk population på mellan 400 och 500, samt en beskattning på blott 36 djur, uppstår oundvikligen väsentliga frågor.

Många frågor

Hur motiverar Naturvårdsverket denna relativt låga beskattning? Hur har dessa siffror fastställts? Varför får vissa revir i inventeringen en högre tilldelning än vad som beräknas finnas, eller som under förra årets jakt där endast 75 procent av tilldelningen faktiskt uppfylldes?

Vidare, hur bör vi som bor i närheten av dessa djur tolka dessa beslut, med tanke på de konkreta konsekvenserna vi bevittnar, såsom nedlagda jordbruk och hundratals angripna tamdjur, samt husdjur som faller offer för vargattacker?

Strider mot önskemål

Hur ska vi förhålla oss till länsstyrelser som dröjer med beslut och i vissa fall uppvisar en total brist på respekt mot de drabbade?

Dessutom, jag kan inte urskilja något annat än att arbetet på Naturvårdsverket strider mot de politiska önskemålen om att minska vargstammen.

Hur ska vi tolka den faktiska utvecklingen där stammen inte minskas, utan i stället tillåts växa år efter år?

Denna till synes motsägelsefulla strategi, där politiska signaler avviker från förvaltning, skapar förvirring och underminerar förtroendet för förvaltningen och politiken angående vargpopulationen.

Undvik missförstånd

Det tycks existera en obalans mellan politiska uttalanden och de faktiska åtgärder som implementeras, vilket kräver ytterligare förklaringar och transparent kommunikation för att undvika missförstånd och fördjupa dialogen med berörda myndigheter och allmänhet.

Trots att jag uppskattar informationen om att Naturvårdsverket aktivt utforskar möjligheterna att justera referensvärdet för vargens gynnsamma bevarandestatus, och att en öppenhet för att granska vargens skyddsstatus på EU-nivå finns, kvarstår en påtaglig klyfta mellan politiska ambitioner och de konkreta åtgärder som vidtas på marknivå av såväl Naturvårdsverket som länsstyrelserna.

Tungt ansvar

Kanske kan detta fungera som en katalysator för en mer inkluderande diskussion, där intressegrupper gemensamt kan utveckla en dialog om den förvaltningspolitik som bedrivs, grundad på ökad förståelse och acceptans.

Så länge insyn och genuin dialog saknas, kommer gapet och tilliten mellan verken och allmänheten att bestå, och potentiellt till och med förstoras.

Ansvaret att förhindra detta vilar tungt på Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas axlar.

Jonas Johansson