”Jag ska göra allt jag kan för att vi fortsätter att vara ett starkt förbund som sätter medlemmarnas jakt, vår jaktkultur och viltets förutsättningar i centrum”, säger Peter Eriksson på Jägareförbundets hemsida.

Jag vill ställa en fråga som många säkert vill ha ett svar på.

Hur tänker ni jobba för att förändra livet för de jägare som inte längre har någon jakt och jaktkultur kvar?

Jägare som inte längre kan jaga, trots att löshundsjakten är kulturarvsskyddad. Allt på grund av den katastrofala rovdjurshanteringen.

Orsaker till misstro och splittring är flera. De motgångar jägarkåren stött på under senare tid, myndigheternas behandling av jägarna i Sverige och den fallerade rovdjursfrågan.

Öppenhet är viktigt

En viktig sak är också öppenhet. Knappt någon i landet vet vad ni gör.

Öppenheten gentemot medlemmarna är nästan obefintlig, det sprider sig i kretsarna och ut i jägarleden.

Kommer det ske någon förändring där?

Hur svårt är det att få ut exempelvis ett månadsbrev till medlemmarna?

Lite mer information om hur ni arbetar för medlemmarna gentemot myndigheter och politiker skulle öka förtroendet.

Jag tror att många ställer sig undrande till hur förbundet kommer att agera vidare, i den närmaste framtiden.

Jägarkåren är trots allt en maktfaktor med ett antal som motsvarar hela Miljöpartiets väljarkår.

Benneth Thyr 

Medlem i Söderhamns jaktvårdskrets