Mats Nylinder.

I dag tar alla begreppet biologisk mångfald i sin mun, politiker, forskare, intresseorganisationer så som Naturskyddsföreningen med flera. Biologisk mångfald anses vara förutsättningen för människans överlevnad. Utan en variationsrik genetisk bank är vi dömda till undergång – det tycks vara budskapet!

Det verkar vara så att man utgår från nuläget, början av 2000-talet. Ingen art får dö ut. För Sverige gäller detta inom nu befintliga nationsgränser och många gånger även inom landskapsgränserna. Nu sägs det att ett antal arter minskar drastiskt – har någon art ”lämnat” Sverige de senaste 100 åren, har någon art tillkommit? Några har försvunnit men många arter har också tillkommit.

Fritt att mata in

Artdatabanken inom SLU följer upp arternas upp- och nergång. Detta ska ske med vetenskapliga metoder, men i vilken grad utnyttjas information från entusiaster inom ornitologi, entomologi, biologi med mera? Hur beaktas deras information på ett objektivt sätt? Det är fritt att mata in data i SLU:s artdatabank.

Arter rödlistas och anges som hotade, nära hotade och så vidare, vilket kan medföra ett stöd för myndigheter att på olika sätt reglera brukandet av naturen. Det kan innebära ett verkligt stöd för en arts överlevnad men hur går det objektivt till? Handläggs detta utan inverkan av individers ”hjärtefrågor”? I vilken grad är det enskilda individers agerande genom att påverka media och juridisk handläggning som fäller utslag?

Arter som ökar

När man nu rödlistar arter, arter som minskar, borde man då inte även ”svartlista” arter, arter som ökar oroande mycket. Arter som sångsvan, trana, grågås har ökat under de senaste 30 åren, vilket borde ha inneburit att vissa andra arter därmed minskat. Att vid Hjälstaviken en höstdag se dessa jättelika gås- och transträck är mäktigt, berörande, fantastiskt. Inte skulle någon våga nämna att vi borde skjuta ner gås- eller tranpopulationen för att en gräs- eller grodart minskat drastiskt.

”Vem har rätten att rangordna arternas betydelse?”

Om en art gynnas missgynnas andra, det är alltid så. Vem har rätten att rangordna arternas betydelse för människans överlevnad? Är sju lavskrikor mer värda än en varfågel? Media kan ibland pumpa ut ramaskrin för att till exempel talltitan minskat och kräva stopp för någon typ av brukande. Finns kunskapen om orsaken till arternas upp- och nedgång och sambandet mellan olika arters populationsstorlek, den ständiga förändringen i naturen?

Vem beslutar?

Man kan undra vilka effekter det hade på oss då vi saknade varg, bäver och vildsvin under en ganska lång tidsepok. Vilka arter tillhör oss, vårt land, ett visst landskap? Djur och växter följer inte nationsgränser. Vilka arter skall vi strida för? Är dovhjort, fasan, vildapel, fågelbär, mördarsnigel, japanskt ostron, skäggmes, sälgskimmerfjäril och mårdhund godkända arter?

Vem är beslutsfattare? I dag är det många gånger intressegrupper av olika slag som är slipade i marknadsföring och opinionsbildning och vet hur media ska påverkas. Dessa grupper och enskilda individer agiterar för biologisk mångfald och rödlistade arter och kan få hela rättssystemet på fall.  Detta kan innebära att ett mångårigt brukande i generationer av en fastighet stoppas på grund av att någon vill ”stanna” naturens gång. Det handlar inte alltid om fakta, utan att på ett slagkraftigt sätt utnyttja begreppet biologisk mångfald.

Mångårigt brukande

Vår artsammansättning är ett resultat av ett mångårigt, ibland tusenårigt brukandet av vårt land. Artsammansättningen har hela tiden förändrats och nu är sannolikt förändringen av landsbygdens odlingslandskap det som påverkar arterna mest. Vill man bevara nuläget kanske stöd till en levande landsbygd vore det klokaste i stället för stora enskilda satsningar på till exempel varg och vitryggig hackspett, projekt för utrotning av signalkräfta, mördarsnigel, sykomorlönn med mera.

”Satsa på en levande landsbygd”

Kanske vargen är ett hot mot biologisk mångfald då den bidrar till att folk flyttar från landsbygden? Vi hade förr mer eller mindre fritt betande djur och färister, som skapade vackra vidsträckta hagmarker. I dag krävs rejäla elstängsel för att skydda får och boskap mot varg .

Platon lär ha sagt 300 år före Kristus ” Allting blir, ingenting är”. En nyckelbiotop kan inte vara en nyckelbiotop för alltid. Om det är så att man inte på ett vetenskapligt sätt följer upp hur faunan och floran i en nyckelbiotop förändras känns skapandet av nyckelbiotoper fel. Ägare och brukare av jord och skog har i alla tider månat om naturen och torde många gånger ha bättre kunskap än myndigheternas tjänstemän och privatpersoner som ”fritt ”pekar ut nyckelbiotoper.

”Det har alltid dött ut arter här på jorden”

Det har alltid dött ut arter här på jorden och det kommer att fortgå och nya arter tillkommer. En positiv utveckling för den biologiska mångfalden kan vara att människan dör ut. Vill man bromsa upp förändringen i naturen så låt dem som lever närmast naturen på landsbygden ha större inflytande på sin egen tillvaro. Brukandet av vatten, jord och skog har skapat den mångfald vi har i dag.

Mer eller mindre fel

Myndigheterna driver nu folk från landsbygden genom allt fler regler hur brukandet ska ske. Alla har vi mer eller mindre fel om framtiden. Den biologiska mångfalden borde dock bli större med många enskilda ägare och beslutsfattare än med ett fåtal tjänstemän som följer statsmaktens kortsiktiga populistiska regler, som knappast är till gagn för kommande generationer. Det är cirka 20 politiska mandatperioder under ett skogsbestånds omloppstid.

Om staten i detalj vill fastställa vad som avses med biologisk mångfald så kanske det är klokt att först prova det för sitt eget ägande så att detta sköts invändningsfritt.

Kraven blir allt fler och större. I norra Sverige kommer man kanske snart kräva att landhöjningen stoppas så att inte älvarnas deltalandskap förändras. Min favoritfågel är törnskatan och jag kräver ett varmare klimat och reservat runt alla häckningsplatser! Nej, glöm alla krav, acceptera naturens föränderlighet och satsa på en levande landsbygd.

Mats Nylinder

Fotnot: Denna debattartikel har tidigare varit publicerad i Upsala Nya Tidning