Ett år har alltså gått sedan gripandet. De misstänkta männen, fyra från Lillhärdal och en från Sveg, var frihetsberövade i några veckor.

Vapen, bilar och mycket annat har varit beslagtaget och omhändertaget och ännu har inte allt gods återförts till ägarna. Och miljöåklagare Åse Schoultz har ännu inte kommit beslut om åtal ska väckas eller ej.

De misstänkta lever alltså i stor ovisshet hur ärendet ska utvecklas. Den 69-årige mannen från Sveg berättar nedan med egna ord om hur han upplever situationen.
Leif Eriksson

”Det är svårt att med ord beskriva exakt vad man känner, men det börjar mentalt bli jobbigt, för man lever ju med misstanke om grovt jaktbrott.

Om man i själ och hjärta visste att det funnits något att vara rädd för i denna så kallade utredning vore väl en sak, men i mitt fall har de gått igenom min dator och funnit, vad då?

Likaså min bil som stod olåst i tre dygn undersökts, då var analysen inte så viktig. Mitt hem har genomsökts men man fann ingenting. Mina vapen fanns i ett vapenskåp den aktuella dagen.

Jag har pratat med poliser i tjänst, även pensionerade gamla utredare, som inte kan förstå att mina vapen på dessa grunder får vara beslagtagna.

Minst en människa om dagen frågar mig och de övriga hur det går. Alla blir lika förvånade när de får kunskap om vad polis och åklagare håller på med.

De första sju–nio månaderna kan man förstå att de behöver ha tid på sig i utredningen, nu har snart 13 månader gått med uppskjutande beslut om åtal eller frikännande. Det verkar bara vara rent jäkelskap för de har sedan länge förstått vartåt det barkar.

Om jag har uppfattat det hela rätt så är det saker som redan är analyserade som man ska titta på en gång till. Gör man en så dålig analys att man måste göra om den är det ju skrämmande. Ta bara min bil, utkvitterad två gånger. Jag börjar förstå att de tänker förstöra ytterligare en jaktsäsong för mig, och den tanken är inte rolig.

Snart är vi i en semesterperiod och då kan åklagaren skylla på detta för att hon inte hinner väcka åtal eller fria oss före sommaren.

Man läser om att brott som verkligen är brott läggs ner i brist på bevis, men i detta och liknande fall, då jäklar ska man sätta dit någon på alla möjliga vis. Och till varje pris!
Det som förvånar mig är att ingen som står över åklagaren säger ifrån, att nu har vi gjort vad vi kunnat, för vi har riktiga brott att jobba med och inte sådana här uppdiktade fantasier.

Mina pojkar och barnbarn tycker också det känns olustigt och har fått gliringar, som ’vad fan håller din farsa på med?’

Vid husrannsakan hos mig fann polisen hemvärnsammunition som jag fått för övningsskjutning. Det var 80–100 patroner och detta har jag erkänt. Jag kanske får fyra år för det?

Jag tappar helt förtroendet för polisen när jag ser hur de jobbar, värderar och prioriterar. Det är skrämmande och det finns ingen jag pratat med som har någon annan uppfattning.”