Jägareförbundet Blekinges överenskommelse med LRF har gett diskussionen om utfordring av vildsvin nytt bränsle. Men den nationella nivån på Svenska Jägareförbundet har inte accepterat några rekommendationer på att stoppa utfodring av vildsvin.

– Nej, vi har inget emot att man utfodrar vildsvin. Man kan inte vara så generell på nationell nivå. Sverige är ett avlångt land med vitt skilda förutsättningar för djuren. Det kan vara så att i ett eller några län behövs vissa år ingen utfodring, medan det i alla andra län är helt nödvändigt, säger Daniel Ligné.

Han förklarar att det finns flera olika omständigheter som styr behovet. Men främst håller han fram två:

– Hur är vintern? Har det varit ollonår?

– Om vi tar Blekinge som exempel har man där mycket ek och bok. Det kanske finns tillräcklig naturlig föda där. Tio mil norrut ser naturen helt annorlunda ut. Där har vi mest granskog. Just därför går det inte ha några nationella riktlinjer. Behovet av utfodring måste avgöras regionalt. Det är inte mindre synd om ett svältande vildsvin än en svältande talgoxe.

Ska avgöras lokalt

Daniel Ligné tycker därför inte att Jägareförbundet Blekinge har gjort något fel.

– Den enda nivån där man kan avgöra om och i så fall hur mycket utfodring som ska göras sker på det lokala planet.

– Möjligen kan jag tycka att tidpunkten för överenskommelsen är lite olycklig, precis innan säden går i mjölkmognad. Vi har sett att avledande utfodring på vissa håll fungerar, medan den inte fungerar på andra platser.

Men riksjaktvårdskonsulenten ser också ett område där jägarna kan bli bättre.

– Vi kan samordna utfodringen, bli mer adaptiva – eller anpassningsbara – i mängd, antal platser, tid. Så vi kan inte agera generellt och säga att vildsvin inte får utfodras. Svenska Jägareförbundet kan inte acceptera att vi har några A- och B-lag bland djuren, säger Daniel Ligné.

Inga entydiga mönster

Jägareförbundet har under våren gått igenom den vetenskapliga litteraturen för vilka effekter olika förvaltningsmetoder ger inom vildsvinsförvaltningen.

– Det finns inga entydiga mönster som visar att utfodringen har någon avgörande betydelse för populationstillväxten. Samma sak gäller om begränsningar i utfodringen kan minska eventuella problem med skador på grödor. Däremot finns ett tydligt mönster att jakttrycket påverkar både populationstillväxten och fördelningen av skadorna i landskapet. Har man problem bör man alltså i första hand jaga mer, säger naturvårdsstrategen Fredrik Widemo.

Utfodring är ett viktigt redskap inom viltförvaltningen. Genom utfodring kan viltpopulationerna hållas mer stabila och individers lidande kan minskas under vinterhalvåret.

– Samtidigt kan viltet styras i landskapet genom val av placering av foderplatser. Möjligheten att styra viltet är särskilt viktig nu när grödorna mognar, vilket gör att ett utfodringsstopp just nu kan få precis motsatt effekt än den önskade.

Fredrik Widemo menar att storleken på viltpopulationer ska regleras genom jakt, inte genom ändrad utfodring.

– Och den synen har alltså även stöd inom forskningen som den mest effektiva vägen att gå, säger han.