Klövvilt påverkar vegetationen i landskapet genom att beta på träd, buskar och andra växter. Älgen är till exempel beryktad för sin skadegörelse i ung tallskog. I områden med flera klövdjursarter har det hittills varit svårt att avgöra vilken art som betar vad och var, men nu finns ett DNA-test som ger svar på frågan.
Om detta och om nya möjligheter att förstå de ekologiska och ekonomiska effekterna av bete berättar Ruth Nichols i en avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Rester av saliv

När älgar, kronvilt, rådjur och dovvilt betar lämnar de efter sig mycket små salivrester på växten. Ruth Nichols på SLU i Umeå har i sitt doktorsarbete tagit fram DNA-tester som visar vilken art saliven kommer ifrån och djurets kön. Detta ger fantastiska möjligheter att undersöka frågor som tidigare varit mycket svåra att studera.
I avhandlingen presenterar hon både nya metoder för DNA-analys och resultat från undersökningar i fält. I en av studierna, där viltet fick välja mellan tre olika trädslag, föredrog samtliga arter sälg framför både asp och tall. I ett naturligt bete hörde björk, sälg, asp och al till favoriterna.

Felaktigt antagande

Det har ofta antagits att älg och kronvilt uteslutande betar i trädens och buskarnas övre skikt, men analyser som Nichols gjort visar att detta antagande är felaktigt. Även älg och kronvilt betar från marken och uppåt.
Studien visar också att rådjur betar grövre kvistar än vad man tidigare trott.
En av avhandlingens slutsatser är att betesskador i till exempel ungskog inte helt och hållet kan skyllas på en enstaka djurart i områden där flera klövdjursarter förekommer.