Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 4/2023

Det är tidig tisdagsmorgon när ett 30-tal jägare samlas för vargjakten 2023 utanför Striberg, tre mil norr om Örebro. Det är ett par centimeter snö, några grader kallt och becksvart. Små pannlampor på några av jägarnas mösskärmar ger intensivt bleka ljuspunkter. Stämningen är hjärtlig.

Morgonsamling i väntan på att varg ska ringas. Foto: Olle Olsson

Dagen före var det premiär för licensjakten på varg – och premiären är en dag att minnas för jägarna. De lyckades fälla tre vargar, halva tilldelningen i Grecken­reviret. Två av dem bedöms dessutom vara föräldradjuren i reviret, som därmed kan vara upplöst.

Jaktupplevelse

En av jägarna berättar om en fin jaktupplevelse dagen innan när stövare drev en ensam varg i pass.

– Jag hörde hur drevet närmade sig och såg vargen på långt håll, den gick långsamt lite hit och dit. Jag chansade och gick tio meter fram och tog stöd mot ett avkapat träd för att kunna skjuta ett säkrare skott. Till sist såg jag även stövarna komma och vargen bestämde sig för att gå sakta ut i en skjutgata. När den stannade och gav bredsidan mot mig så sköt jag, berättar jägaren.

Föräldratiken föll direkt

Vargen föll direkt i skottet. I efterhand vet vi via dna att det handlar om föräldratiken i Greckenreviret. En konservator ska nu ta hand om skinnet som så småningom kommer att hängas upp i jägarhemmet som en vacker påminnelse om en sällsynt lyckad jakt.

– En fantastisk upplevelse som jag är glad att ha upplevt, konstaterar jägaren.
Klockan går och ljuset börjar så sakteliga komma tillbaka. Jaktledaren tar ton och berättar att en av spårpatrullerna har spår efter en varg.

– Nu är hundförarna där för att reda ut det där. Vi vill inte ställa ut alla passkyttar innan vi vet säkert att spåren är färska och att vargen är inringad. Det tar tid att få ut alla och det är viktigt att det blir rätt från början, konstaterar han.

Polis på plats

Han berättar också om en incident på morgonen som sedan fick stor spridning i landets olika medier. Det handlade om en argsint och ensam man som backade in i en av vargjägarnas bilar. Polis kallades till platsen och mannen hölls sedan i förvar av myndigheten i ett par dygn innan han åter släpptes på fri fot. Om händelsen skulle ha att göra med själva vargjakten är dock oklart.
Minusgraderna börjar krypa in under ytterkläderna på jägarna, det tänds en eld och snart är värmen och jaktsnacket tillbaka.

Pierre Andersson, ordförande i Stadra-Nora älgskötselområde. Foto: Olle Olsson

Rädda jakten på annat vilt

För jägarna i Stadra-Nora handlar licensjakten på varg mycket om att försöka rädda jakten på annat vilt. Förutom risken att släppa en lös hund i ett vargrevir finns det knappt något matvilt att jaga.
Stadra-Nora älgskötselområde är på 26 000 hektar. I skötselområdet beräknas det finns åtta älgar per 1.000 hektar.

En älgstam som i mångas öron säkert låter helt okej. Men någon egentlig jakt är det ändå inte tal om. Vargarnas predation motsvarar helt de älgar som jägarna skulle kunna skjuta för att inte minska älgstammen och därmed försämra möjligheterna till älgjakt ytterligare.

– Greckenreviret är ungefär lika stort som älgskötselområdet. Vargarna tar 108 älgar per år och då finns inget utrymme för älgjakt, berättar Pierre Andersson, ordförande i skötselområdet och klövviltsansvarig inom Nora jaktvårdskrets.

Tio kalvar i avskjutning

I höstas sköts tio älgkalvar på de 26.000 hektaren.

– Jakten handlade egentligen om att samla älgobs. Siffrorna vi får in är viktiga för att ha fakta när vi ska fatta beslut om kommande jakter. Vi fick in ett par tusen mantimmar i alla fall, säger Pierre Andersson.

Stora konsekvenser för jägarna

Något jaktlag bröt sig även ut ur älgskötselområdet, de anser att det visst finns utrymme till älgjakt och bytte därför till ett annat område.

År 2011 var det senaste och kanske sista året som Stadra-Nora inte berördes av varg. Då fick jägarna fälla 151 älgar.

Sedan kom vargen. Först i form av Norareviret, sedan av en rad andra revir som påverkat älgstammen i området.

Foto: Roland Svensson

Vargetableringarna har fått stora negativa konsekvenser för jägarna. Detta trots att älgstammen inte minskat särskilt mycket under samma år. Det som förut var en bra älgjakt är i dag ingen jakt alls.

– Vi har små vargrevir här. Men vargarna äter lika mycket och dödar därför lika många älgar och annat vilt, oavsett om reviret är på 10.000 eller 100.000 hektar. På våra marker dödar vargarna i princip alla älgar som går att ta ut utan att älgstammen minskar, säger Pierre Andersson.

Vargen är ringad

Plötsligt visslar jaktledaren gällt.

– Vargen är ringad, nu åker vi och jagar, säger han, och samlar några jägare som ska ställa ut alla passkyttar.
En timme senare står alla på sina pass i en några kilometer vid cirkel i de småbrutna markerna. Flest passkyttar står i den södra delen av såten då det är den sydligaste delen av det tillåtna jaktområdet för Greckenvargarna.

Samtidigt går en hundförare med sina två hundar i koppel efter vargspåren mitt inne i såten.

På benen

Snart är vargen stött ur legan och det hörs grova stövarskall.

Det är något speciellt med att lyssna till ett drev där det drivna viltet är varg. Det finns också en risk att släppa sina hundar på varg, men efter några år av vargjakt vet man att det i regel går bra då vargen blir ett jagat byte i stället för att vara den som jagar. Hundjakten har också i allra högsta grad bidragit till att vargjakten numera är effektiv och snabbt avklarad.

Drevet går i sicksack norrut genom såten. Till sist står det klart att vargen smitit ut mellan ett par passkyttar där kedjan var mindre tät. Men drevet fortsätter. Jägarna står kvar på sina pass.

”Det känns hopplöst ibland. Först är man glad för att vi fick vargjakt och fällde några vargar i går. Sedan hittar man det här. Det tar aldrig slut.”

Pierre Andersson

Förlorad livskvalitet

En förlorad älgjakt är en förlust på många plan. Inte minst är det en förlust i livskvalitet för de hundratals jägare som brukar jaga älg i området. En inställd älgjakt kostar fastighetsägarna i området cirka 780 000 kronor per år. Det har älgskötselområdet räknat fram, och då har de räknat på en utebliven arrendeintäkt på 30 kronor per hektar.

Även jaktarrendatorerna lider ekonomisk skada. Vargarna dödar älgar, som annars hade blivit mat för människor. I medeltal dödar ett vargrevir 120 älgar per år. Omsatt i pengar blir det ungefär 1,2 miljoner kronor, räknat om varje skjuten älg är värd 10.000 kronor.

Bara räknat i pengar betyder det här att älgar värda åtminstone ett par miljoner kronor årligen blir vargskit på skogsbilvägarna, i stället för att komma lokala människor till gagn.

– Det är vad det rent krasst handlar om, säger Pierre Andersson torrt.

Foto: Malin Ericsson

Men det handlar inte bara om utebliven älgjakt. Sedan lång tid tillbaka är även rådjuren så få i området att de knappt går att jaga.

– På marken där jag jagar sköt vi förut ungefär 20 rådjur per år på våra 2.000 hektar. Den här säsongen har det fällts ett par stycken, och då tycker vi nog ändå att rådjursstammen har ökat lite de senaste åren.

På den lilla åkern där vi står på vargpass intill en gammal lada ser vi färska bök av vildsvin. Ska man som jägare i Stadra-Nora få något viltkött står hoppet till dem.

– Vi skjuter en del vildsvin i alla fall. Det är nästan det enda viltköttet vi kan få i dagsläget så det är tur att vi har fått in dem.

Spår efter fyra vargar, strax utanför jakt­området.

Vargdrevet vänder tillbaka mot såten. Drevet går en lång stund men med tur och skicklighet klarar sig vargen den här gången. Till sist avbryts jakten. Den korta januaridagen går mot sitt slut och solen kryper åter ner bakom trädtopparna.
Då plingar det i Pierre Anderssons telefon. Det är en bekant som skickat bild på misstänkta vargspår, precis intill Pierres bostad.
– Vi åker dit och tittar, säger han kort.

Vargspår vid bostaden

Och visst är det spår av vargar. Fyra stycken närmare bestämt. Spåren är några hundra meter utanför jaktområdet. De följer en skogsbilväg, en av vargarna har gått fram till ett älgtorn i vägkanten, och vargspåren fortsätter kors och tvärs över vägen. Typiskt beteende för ungvargar.
– Det känns hopplöst ibland. Först är man glad för att vi fick vargjakt och fällde några vargar i går. Sedan hittar man det här. Det tar aldrig slut, förklarar Pierre Andersson.

”Det känns hopplöst ibland.”
– Pierre Andersson

Vi spårar av några vägar för att försöka ta reda på vart vargarna tagit vägen. Några utspår hittar vi inte. Vi ser heller inga spår av vare sig rådjur eller älg i de fina markerna där skogen möter jordbruksbygd, där klövvilt annars brukar finnas.

Vi ser enfald, inte mångfald.

Reviret upplöst

Dagen efter går det inte att jaga varg. För lite snö och för mycket spår från hundar, jägare och vargar gör det ­omöjligt att ringa vargar och få till en effektiv jakt.
Därefter kommer stora mängder nysnö i omgångar. De kvarvarande tre vargarna skjuts på två dagars jakt.En varg fälls av en ihärdig passkytt som under en hel dag satt på sin post vid en sjö i minusgrader och blåst. Men till sist kom en varg ut över sjön. Han kunde se den en lång stund innan vargen var inne på 60 meter och skottet gick.
Den föll där på sjöisen.

Fler vargar

När vargjakten blev avlyst fanns vargspår både i den södra och den norra delen av det tillåtna jaktområdet. Dna från de fällda vargarna visar att det var alfaparet plus fyra ungvargar från Greckenreviret som skjutits och därmed är reviret upplöst.

Sjön Grecken har gett namn till vargreviret i området. Foto: Olle Olsson

Täta vargrevir

Men det finns ändå flera vargar kvar i området efter jakten. Att markerna skulle vara vargfria till nästa höst är det ingen som tror. I norra delen av Örebro län ligger vargreviren tätt, och blir ett område fritt från varg kommer nya att hitta dit inom kort.

Så trots den lyckade vargjakten finns en oro över hur den framtida jakten kommer att se ut, bland annat i Stadra-Nora, om inte en bättre och mer aktiv vargförvaltning kommer på plats.

– Det kostar tusentals kronor per år att arrendera jaktmark och jag vet jaktlag som sagt upp sina arrenden. Det är väldigt svårt att motivera varför man ska betala för en jakt som inte går att bedriva. Eller varför man ska jaga någonting som inte finns, för den delen, säger Pierre Andersson.