Det var i Norrland som lodbössan kom att ha sin naturliga hemvist under 1700- och 1800-talet. I södra Sverige blev jakten med hagel allt mer dominerande och lodbössan föll i glömska.

Överjägmästare Magnus Hendric Brummer skrev i sitt jaktlexicon* år 1789:

”Den finska och norrländska allmogen betjena sig endast af lodbössor, hwilka äro af finare calibre; de skjuta dem så wäl på långt håll, som med en förunderlig wiss- och färdighet.
Björnen så wäl som hjerpen finna af dem sin bane. Alt stillasittande undgår dem ej; få äro de som skjuta haren i språnget, fogelen i flygten faller swårare, dock skola åtskilliga finnas, som äga den färdigheten.”

Brummers citat är intressant då det inte bara pekar på geografiska faktorer, utan också på allmogens skjutskicklighet och lodbössans breda användningsområde trots dess klena kaliber.

Jaktens enorma betydelse

I de norra landskapen hade jakten sedan urminnes tider en oerhörd betydelse. Jägarna sköt, snarade och fångade ansenliga mängder med vilt. Skogsfågel och pälsvilt exporterades från Norrland och gav befolkningen en möjlighet till försörjning utöver det magra jordbruket.

För de norrländska jägarna var lodbössan perfekt när det kom till att skjuta framför allt skogsfågel och pälsvilt. De geografiska avstånden och behovet av välskjutande vapen bidrog till att det tidigt växte fram en rik flora av lokala bössmeder. Dessa hantverkare hade vapensmidet på sidan av jordbruket och hantverket gick ofta i arv.

Folklig uppfinningsrikedom

Den norrländska produktionen av jaktvapen känns igen på dess kombination av folklig uppfinningsrikedom och pragmatisk grovhet. Det var vapen som skulle fungera i alla väder och vara ett precisionsinstrument för långa avstånd.

Duktiga lodbössesmeder skaffade sig stor ryktbarhet och jägare kunde resa långt för att få köpa sig en bössa av en viss smed. En del smeder omgavs av rykten, exempelvis att de sålt sin själ till djävulen för att kunna göra såra pipor, det vill säga pipor som dödade allt de sköt på.

Den korta kolven känns mycket ovan för en modern jägare. Det tar tid att vänja sig med endast kindstöd och ingen kolvhals. Foto: Lars Arvidsson

Andra smeder valde andra vägar. Prästen och lodbössesmeden Hans Fredriksson i Vännäs välsignade sina bössor och smidde aldrig om söndagarna. Det finns förmodligen inget vapen som är så omgärdat av folkloristiska föreställningar som lodbössan.

Norrbottnisk lodbössa

I det här testet använde vi oss av en norrbottnisk lodbössa med flintsnapplås från åren runt 1800. Den har mycket gemensamt med de äldsta bevarade lodbössorna från 1500- och 1600-talet.

Allmogejägaren bar ofta ett kruttyg över bröstet med alla pinaler som behövdes, såsom kulor, krut, smörjfett och verktyg. Krutet mättes upp i ett utprövat krutmått och jägaren hade ofta olika krutmått beroende på vad han jagade, till exempel järpmått eller tjädermått. På krutet stöttes en rundkula ner och en liten mängd finkornigt krut hälldes i fängpannan och stängdes av eldstålet. Vapnet var nu färdigt för att användas.

Endast kindkontakt

Det första som jag lägger märke till är kolvens utformning. Kolven är mycket kort och saknar kolvhals, vilket är typiskt för jaktvapen från 1500–1600-talet. Det var innan det franska kolvmodet, som vi är vana vid, med markerad kolvhals och ordentligt kind- och axelstöd slog igenom.

Att göra ett anlägg med en så kort kolv känns mycket ovant, endast kinden ligger an mot träet. Det är som att greppa kring en låda och anlägget upplevs rent obehagligt i jämförelse med ett modernt gevär. Det finns ingenting annat än dina händer och kind att fånga upp rekylen med.

Fängkrut i fängpannan. Fängkrutet ­fungerar som en enkel stubin in till krut­kammaren och antänds av gnistorna som flintan river av eldstålet. På jakt under fuktiga förhållanden fick fängkrutet ofta bytas. Foto: Lars Arvidsson

Bössan har helstock i enlighet med tidens mode och vikten känns klart överkomlig trots pipans tjocka gods. Piporna gjordes grova för att det antogs förbättra precisionen och gav också möjlighet till att räffla om pipan många gånger.

Lodbössor laddas från mynningen med rundkula och svartkrut. Traditionellt används en kula som är något överdimensionerad för loppet, en så kallad trångkula. Loppet tätas genom att kulan pressas ner i loppet med laddstaken.

Eldkvast i ansiktet

Att skjuta med flintlås kräver mycket träning. När du trycker av antänds först krutet i fängpannan som flammar upp som en blixt framför ögonen och med en liten, men kännbar fördröjning antänds krutet i krutkammaren. Det är allt annat än behagligt att få en smula eld, rök och krutstänk i ansiktet och det gör det närmast omöjligt att inte knipa ihop ögonen.

Rekylen är mycket klen, påminner närmast om någon liten patron som exempelvis .22 WMR. Rekylen gör att det går att hålla emot utan axelstöd, men det krävs många träningsskott för att hantera fängkrutet, kolven, fördröjningen och de mycket små och primitiva riktmedlen.

Snapplåsens konstruktion gör också att trycket känns släpigt utan någon tydlig tryckpunkt. Ovanpå dessa utmaningar läggs också en viss hinna av opålitlighet som flintlås-vapen för med sig.

Ett krävande vapen

Under testdagens övningar var det många gånger som vapnet klickade eller krånglade. Hur mycket värre blir det inte då inte i skogen när flintan ska knackas, fuktigt fängkrut ska bytas, regnet faller och jägaren samtidigt ska försöka få korn på en fågel?

Dagens finjusterade småviltstudsare fungerar som en förlängning av jägaren och utrymmet för misslyckande ligger helt i jägarens händer. När du ställs inför en lodbössa är det helt andra premisser som gör sig gällande och för att bemästra lodbössan krävs mycket tid i skogen. Det gäller inte bara att kunna skjuta rakt, utan också komma närmare viltet än vad vi är vana vid.

Portion ödmjukhet

Det är inte utan en ordentlig portion ödmjukhet jag lämnar skjutbanan. Gårdagens fångstmän sköt tusentals vilt med dessa enkla redskap, deras överlevnad hängde bokstavligen på gevärsremmen. Det var ur denna nödtorft som gårdagens bästa jägare avlades och det var med lodbössan de uppfostrades.

Text: Anders Lindkvist

* Försök Til et Swenskt Skogs- och Jagt-Lexicon skrevs av Magnus Hendric Brummer (1735–1790), före detta överjägmästare i Halland, och gavs 1789 ut av Samuel Norbergs tryckeri i Göteborg. Boken nyutgavs 2010 av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien (med förord av bland andra Kerstin Ekman) och finns att beställa från KSLA.

Lodbössa är ett gammalt ord för kulgevär, sedan senmedeltiden användes ordet lod för projektil eller kula. Under 1600-talet blir lodbössa synonymt med finkalibriga studsare. Foto: Lars Arvidsson

Norrländsk lodbössa med flintsnapplås, cirka år 1800

Tillverkning: Norrbotten

Längd: 114 cm

Vikt: 3,2 kg

Kaliber: 8,79 mm

Fördelar

+ Behändigt format

+ Robust konstruktion med få rörliga delar

+ Mild rekyl

Nackdelar

– Oergonomisk kolv

– Opålitlig låstyp och släpigt trycke

– Kräver mycket träning att bemästra

Lodbössesmeden som sålde sin själ

”Älvdalens mest namnkunnige smed var emellertid Byss Lars på Holen. Han var född på 1700-talet och avled omkring 1818. Han lär ha varit ”fullkomligt oförståeligt” skicklig, ja, så framstående rent av, att man ansåg honom gjort paktum med fan själv. Det kontraktet lär ha stipulerat, att hin håle skulle hjälpa honom i smidet under ett visst antal år, men när den tiden var ute, skulle fan hämta honom.

Byss Lars bössor hade som det hette såra pipor, och det innebar, att en bössa med sådana pipor alltid dödade det man sköt på. Dessa trollpipor tillverkade också Byss Lars endast på dagar då månen var i nedan, och naturligtvis med hjälp av all den magi som helvetets herre var mäktig att stå till tjänst med. Men fan prutade inte med kravet i kontraktet, det förstod Byss Lars.

När tiden var ute, tog därför Byss Lars sin allra såraste bössa och gick till en plats norr om sin gård och sköt sig genom hjärtat. På den plats har sen aldrig ett grönt strå växt, men mörka kvällar kan man se ett blåaktigt sken över platsen, där Byss Lars dog. Och folk lär ha sett, hur en ”storvagn” med svarta hästar och med en svartklädd kusk i hög hatt i sådan rasande fart körde mot platsen att eldkvastar sprutade från hjulen, för fan var ivrig att ta hand om Byss Lars själ och med heder föra den till helvetet.”

Ur Carl-Herman Tillhagens Allmogejakt i Sverige (1987).