Publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 1/2013

I dag var det julafton och inget skogsjobb. Hustrun ville ha honom hemma denna dag, men spårsnön och köttsuget drog. Visserligen var julgrisen slaktad, men den var liten i år och skulle inte räcka länge. Inte för att hustrun hade något emot extra sovel, men hon var rädd att han skulle åka fast. Men han hade lovat att vara försiktig och att vara hemma i god tid innan mörkret. 

Manfred ämnade sig till avverkningen även idag, där hade han fällt både björk och asp och därmed skapat ett julbord åt det vilda. Säkert fanns det spår att följa och djuren gick inte onödigt långt från maten nu på vintern. Han kände i luften att det var mer snö på gång, snö som skulle dölja eventuella spår av oegentligheter.

Där körvägen strök förbi Långasjöns strand stannade han och såg utåt. Sjön gjorde skäl för sitt namn. Med slingrande stränder, vikar och uddar sträckte den sig närmare en mil åt sydost. Idag var vattnet svart som råolja under den järngrå himlen.

Inte en vindpust krusade den ännu isfria ytan. De vitpudrade träden som vaktade de dolska djupen fick honom att minnas en annan jul­afton för mer än 20 år sedan.     

Då var han en jaktlysten yngling som ännu bodde hemma hos föräldrarna. På julaftons morgon kom hans farbror Algot hastande med en stor nyhet. Denne hade funnit färska älgspår. Naturligtvis på Stortorparns marker, och nu ville han ha hjälp med jakten. Älg var en sällsynthet i dessa tider och innebar en förskräcklig massa mat för fattigt folk. Algot var en känd storjägare, eller tjuvskytt, beroende på vem man talade med. Sitt rykte hade han befäst med ett yttrande som snabbt blev bevingat. En gång hade en intet ont anande bekant från staden frågat Algot var han hade sina jaktmarker.

”Mina jaktmarker”, svarade Algot förvånat, ”de sträcker sig från Östersjön i öster till Kattegatt i väster …”

Tillsammans hade de lyckats fälla älgen den där gången, en skoveltjur. Men det bar sig inte bättre än att djuret föll ute på Långasjöns is. Av rädsla för upptäckt hade de bara skurit loss baklåren och tagit med sig. Resten hade de sänkt i sjön, med horn och allt. 

Den julen blev inte rolig. Det var bittert med allt kött de måste överge och Manfred gick bara och väntade på att lagens långa arm skulle knacka på. Men allt gick bra, ingen lagman dök upp och ingen älg flöt upp på våren. Ryktet gick visser­ligen, antingen hade Algot pratat på fyllan eller så hade någon sett dem trots allt. Fast ingen tycktes veta riktig vad som hänt och med tiden förvandlades det hela till en skröna bland många andra. 

Än i dag grämde sig Manfred över skovlarna. Hade han bara varit lite mer erfaren skulle han slagit av hornen med yxan och kastat dem i någon buske. Sedan kunde han ”hittat” dem som fällhorn på våren och visat upp dem helt officiellt. Men så långt tänkte ingen av dem då, det gällde bara att undanröja bevis.  

Manfred skakade av sig obehaget och fortsatte. Väl framme vid avverkningen fann han precis det han hoppats, ett rådjursspår. De var sannerligen inte vanliga, men på godset fanns en gles stam.

Försiktigt följde han spåret, djuret hade säkert tagit daglega i närheten av det dukade bordet. Men det visade sig vara fel, kilometer lades till
kilometer utan att han såg några tecken på att djuret vilat. Nu hade snön börjat falla och det blev allt svårare att spåra. Å andra sidan rörde han sig helt ljudlöst. Just när han började fundera på att avbryta for rådjuret fram ur en granbuske. Manfred var inte helt fokuserad och djuret tecknade inte i skottet. En liten bock var det, så mycket såg han. 

Manfred svor för sig själv och minnena från den olycksaliga älgjakten gjorde sig påminda igen. Försiktigt följde han spåren och ganska snart såg han enstaka blodstänk. Hoppet steg, och sjönk igen då han gått några hundra meter utan att hitta djuret. Det var inget gott tecken att den gått så långt och besviket såg han hur spåret ledde in i en tätning som såg närmast ogenomtränglig ut. Om bocken stannat där, var det samma sak som att skrämma den vidare att gå in. 

Han beslöt att ringa runt dungen för att söka ett eventuellt utspår. Först gjorde han en vid lov, sedan en någon trängre, men inga spår. Djur­et stod eller låg därinne. Det enda positiva var att tätningen inte var så stor som han befarat. Nu skulle han prova ett knep han lärt av Algot. 

Han letade upp några knytnävsstora stenar i ett röse, och ställde sig på lämpligt avstånd. Så kast­ade han stenen så långt och högt han orkade för att den skulle slå ner i bortre kanten av dungen. Inget hände efter första stenen men den andra slog i en stam med en tung duns och det raspade ordentligt innan den landade. Strax hoppade bocken ut, stannade till och såg bakåt. Nu gjorde Manfred inget misstag utan djuret föll i skottet.    

Lättnaden värmde hans magra kropp men blandades med oron för upptäckt. Snabbt tog han ur djuret och begav sig hemåt medan han välsignade det allt ymnigare snöfallet.  Men det var långt och Manfred blev allt tröttare. Det mörknade och snart skulle hustruns irritation över hans bortavaro gå över i oro. Manfred beslöt att gena över bondemarkerna, förhoppningsvis höll de sig inne i snövädet. Och för övrigt hade han inget otalt med dem.   

Anders Persson reste sig belåtet från kaffebord­et. Det var något visst med julen trots allt, så goda kakor vankades inte i vanliga fall. Nu skulle han bara ge djuren mat och mjölka innan julmiddag och julklappsutdelning. Men plötsligt hördes barnen skrika i högan sky.    

”Far! Mor! Det är tomten, tomten kommer!”    

Vad gapar de om, tänkte Anders, vi väntar inget besök än och dessutom är ju ungarna vid fönstret som vetter ut mot åkrarna.” Men när han kikade ut genom den snöiga rutan såg han en mörk gestalt som långsamt gick över gärdet.     

”Ser du far, visst är det tomten. Säcken har han på ryggen!” Resåren jämrade sig oroväckande när sonen studsade upp och ner i soffan.

Anders titt­ade lite noggrannare och så log han för sig själv. Jäkla Manfred, han hade minsann ordnat en fin julklapp åt familjen. Och med tanke på hållet han kom ifrån var det Stortorparn som stod för kalas­et. Då gick det an, Manfred hade ingen jakträtt hos bönderna heller men de såg genom fingrarna om det försvann en och annan hare eller tjäder så länge friskyttarna också höll efter räv och grävling. Men rådjur var en annan sak, för att inte tala om älg.     

Nu hade hustru Kerstin också slitit sig från julbestyren för att se vad som pågick. Hon såg frågande på maken.    

”Manfred”, viskade han och hon nickade att hon förstod.    

”Mor, mor, varför går tomten förbi, har han inga klappar till oss?”

Kerstin kramade om dem.    

”Vet ni vad, tomten stannade till här och lämnade av era presenter men hann inte hälsa på er. Ni förstår, tomten har bråttom då det är så många snälla barn som ska få julklappar idag. Nu är han på väg till Manfreds ställe, de barnen är ju fler än ni och de har det inte så lätt. Nu ska vi bara vänta tills far har skött om djuren så delar vi ut klapparna sedan.”    

Anders kunde inte glömma Manfred och rå­djur­et. Nog borde han göra ett besök i torpstug­an i mellandagarna, Manfred behövde få en vink om att det finns de som ser och vet. Som en varning i all vänskaplighet. Att anmäla var det inte tal om, inte så länge han höll sig hos Stortorparn. Kanske gick det rentav att byta till sig en köttbit mot en av Kerstins ostar. Så stannade Anders upp, korna råmade otåligt medan han mindes tillbaka. Tankarna gick till en solig marsdag för många år sedan. 

Isen hade nyss gått och Anders smög längs stranden för att spana efter lekgäddor. Den tunna ståltrådssnaran dinglade redo under den spräckliga hasselkäppen, men det var svårt att se gäddorna i det solglittrande vattnet. En bit ut låg något som han först tyckte var en halvt sjunken trädstam med roten kvar. Men plötsligt gick det upp för honom att han såg på ett horn, ett jättelikt älghorn! Trots det iskalla vattnet klädde han av sig, vadade ut och lyckades bryta loss hornen från det stinkande kadavret.

Darrande av köld satt Anders hopkrupen i busk­arna och beundrade sitt fynd. Skovlarna var stora som vagnshjul, med tio taggar på den ena och åtta på den andra. En udda tjugotaggare. Ryktena om isälgen var i svang och Anders förstod mycket väl vad han hittat. 

Efter en stunds funderande insåg han att det var mindre lämpligt att basunera ut sitt fynd. Ingen visste riktigt säkert vilka som varit inblandade i den famösa älgjakten, men att Algot var med på ett hörn tog alla för givet. Anders var lite rädd för Algot, en barsk och storvuxen skogsman som rörde sig tyst som en ande. Fick han nys om att hornen kommit tillrätta skulle han säkert kräva tillbaka det som han ansåg som sitt. 

Anders gömde hornen på ett säkert ställe där inte mössen kom åt dem. Tanken var att ”hitta” dem efter ett antal år när hela historien var glömd. Men tillfället kom snabbare än han anat. Några år efter fyndet tvingades han göra rekryt­en. Så kom kriget och beredskapen. 

En av hans kamrater var från Norrland och Anders och de andra lyssnade med gapande munnar när denne berättade om älgar stora som hus, med hornkronor på trettio taggar och mer. Att det mesta var skryt förstod de inte. Men Anders grep tillfället i flykten. Om sådana jättehorn var allmänt förekommande däruppe brydde man sig inte om tjugo taggar. 

Så väl hemma låtsades han att han bytt till sig några ”småhorn” av sin kamrat. ”Norrlandshorn­en” blev vederbörligen beundrade men väckte ingen större uppmärksamhet, det visste ju alla vilka skovlar som vandrade omkring i fjällskogarna. Så blev hornen liggande igen och först när Anders själv tog över gården monterades de och hamnade på väggen.   

Men Manfred hade aldrig varit inne i boningshuset. Kanske var det dags att nysta upp gamla mysterier, att låta sanningen komma fram en gång för alla? Det var ju trots allt jul …

Arne Enarsson