Har man jagat i snart hela sitt liv och man börjar närma sig 60 år så har man hunnit med att uppleva många minnesvärda jaktdagar.
Min drivkraft i jakten har också alltid varit att få med den yngre generationen i jakten, få dem att få upp ögonen för jakten och naturen. Därför har jag oftast haft med mina egna söner på jakten, redan från att de varit riktigt små, men även deras kompisar och våra bekantas barn.
Minnet från höstens älgjaktsvecka i min hemby, Fågelsjö i Orsa Finnmark, är något som jag fortfarande har kvar i minnet och på näthinnan.
Min brorsdotter Hanna Carlström hade tagit ledigt från skidskyttegymnasiet i Sveg där hon går fjärde och sista året, och skulle vara med och jaga ett par dagar.
Eftersom hon slutfört jägarexamen och fått egen licens under sommaren så var det första gången för henne att få sitta själv på pass. Med 16.000 träningsskott med tävlingsgeväret per år så visste vi att skjutskickligheten var det inget fel på, men sen är det en annan sak att skjuta på älg för första gången.

Pass vid skogsbilväg
Vid samlingen på onsdagsmorgonen var det lite diskuterande fram och tillbaka om var vi skulle sitta, men det slutar med att Hanna får ta ett pass där jag tidigare suttit många gånger och jag fick passet innan henne. Passen är efter en skogsbilväg och hundar skulle gå på båda sidor om vägen.
Min son Magnus, Hannas kusin, skulle gå med sin duktiga laika/plott-blandning Boris i ett berg intill mig och Hanna.
Efter några timmar ropar Magnus på radion att jag och Hanna skulle se upp för Boris var på väg mot oss, troligtvis med älg framför sig.
Jag ställer mig upp och gör mig beredd och efter dryga fem minuter smäller ett skott. Jag hör direkt att det är från Hanna och strax därpå kommer ytterligare en skott. 
Strax efter hör jag på radion att någon frågar vem det var som sköt?
– Det var jag, hör jag Hanna säga. 
– Gick det bra, frågade jag. 
– Ja den ligger här men jag måste nog skjuta ett skott till och nu kommer Boris.
Jag ropar då till Hanna att hon ska vänta med det så kommer jag och hjälper henne.

Fin skoveltjur
Synen som möter mig på platsen gör att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det.
I diket ligger en riktigt fin skoveltjur och Boris står mitt på den och rycker päls från den.
Tjuren är stendöd så något ytterliga skott behövs inte utan det blir i stället att ge Hanna en stor kram. 
Sedan börja gratulationerna till Hanna hagla in över radion. När vi senare samlas för hemtranssport av älgen så säger Håkan, en i laget: 
– Tänk att få med om detta, tårarna började rinna på mig när jag stod och lyssnade på er i radion.
Skotten då? Jo de satt med några centimeters mellanrum mitt i bogen. 
Lite extra kul är att förutom jag så har min far, Hannas farfar, skjutit flera älgar på samma pass, bland annat en fin 15-taggare. 

Hans-Erik Carlström