Ovanstående kommentar fälls strax före middag den 24 augusti av min hustru, samtidigt som jag packar det sista i min ryggsäck på 85 liter. Jag har viss förståelse för att en ickejägare kan tycka att min idé är knäpp, men jag är övertygad. Jag har nämligen bestämt mig för att tillbringa hela fågelpremiärveckan ute i skogen. Med en fullpackad ryggsäck, enmanstält, och massor med utrustning ska det vara möjligt att förflytta sig genom stora delar av marken och ha en ny boplats varje kväll.

Stryker kopplet

Tidigt på morgonen den 25 augusti stänger jag försiktigt bildörren och sätter för första gången på mig ryggsäcken, som kvällen innan vägdes till knappa 25 kilo. Sedan ska också vikten för mitt kombivapen läggas till. Detta ska inte vara några problem.

Dimman håller precis på att lätta när jag äntligen får stryka kopplet på Mirro, min sjuåriga finska spets som jag har haft så mycket glädje av.

Mirro härstammar efter de duktiga hundarna Tapperdalens Moona och Björknäs Rokki och kom till mig lite av en slump, men ibland ska man ha tur, tänker jag när jag tar de första stegen.
Det är en speciell känsla att efter all planering, all träning, alla förberedelser och all längtan äntligen få känna att ”nu startar årets jakt på allvar”. De rapporter som kommit under sommaren säger att det ska bli ett bra fågelår, men om några timmar vet jag mer.

Första skallen

Jag behöver inte flera timmar. Redan efter en halvtimme hörs de första skallen några hundra meter bort. Jag väntar några minuter och börjar sedan försiktigt att förflytta mig. Det är ganska tätt mellan träden och när jag på pejlen ser att jag har 250 meter kvar är det dags att lämna packningen.

Jag lägger ryggsäcken högt uppe på en sten och fäster en stor gul varselväst ovanför. Detta för att säkerställa att jag hittar den när detta jaktmoment är över, oavsett utgång. Att förlora ryggsäcken vore förödande. När jag har knappa 100 meter kvar till skallet, flyger en orrtupp ur ett träd strax ovanför mig. Mirro tystnar en kort stund och startar sedan igen.

När pejlen visar 40 meter ser jag svansen för första gången, så tätt är det. Tallplanteringen, med inslag av björkar, begränsar sikten mycket. Jag tar mig fram inom hagelhåll men ser ingenting, backar lite och tar om och då ser jag orrhönan som sitter och tittar på hunden som skäller under. Då hagelpipan talar startar årets säsong på allvar. Mirro har nu skällt i dryga 20 minuter och redan innan vi varit i skogen en timme har årets första fågel fallit.

”Mirro har nu skällt i dryga 20 minuter och redan innan vi varit i skogen en timme har årets första fågel fallit.”

Jag väljer att belöna Mirro på det vanliga sättet med en av fågelns fötter, och mig själv med en kopp kaffe, bara sitter där ett tag och njuter, framförallt i vetskapen om att jag har en fantastisk vecka framför mig.

Jakten fortsätter, vi tar en lång rast mitt på dagen och vilar. Vi har några fler kontakter, men det vill sig inte riktigt.

Tjäderkull

När vi börjar närma oss den tjärn som jag planerat för natthärberge får Mirro tag på en tjäderkull. Det flaxar överallt och hönan kacklar frenetiskt. Hon flyttar sig stötvis bortåt, cirka 100 meter i taget och vi får fyra eller fem förnyade ståndskall innan hönan väljer att ta en betydligt längre tur och försvinna från hundens radar.

Under tiden som detta sker har jag suttit helt stilla och lyssnat på hundens jobb, men även på något annat. En annan av tjäderhönorna sitter en bit bort och kacklar mycket sparsamt. Ett försiktigt kackel i minuten hörs då och då och jag bedömer avståndet till mindre än 75 meter. När hunden kommer tillbaka till mig visslar jag försiktigt in honom och vi sitter alldeles stilla. Hunden ser funderande ut – varför sitter vi här?

Som en blixt

Plötsligt hörs ett kackel och Mirro sticker iväg som en röd blixt. Det tar inte många sekunder innan skallet hörs. Det är nog ännu närmare än vad jag trodde. Jag lämnar min rastplats och kryper in mot skallet. Nästan på en gång ser jag undersidan på tjädern och jag behöver bara flytta mig lite runt ett träd innan jag har fritt skottfält. Skottet går och Mirro får ytterligare fötter att krasa på.

När jag lite senare ser blänket från skogstjärnen så känns det befriande då ryggsäcken känns tyngre än när jag startade. Att få sätta upp tältet och starta middagslagning känns som en befrielse. Först ett snabbt och kallt dopp i tjärnen, sedan startas gasolköket och dagens gourmetmiddag inmundigas. Aldrig har väl vita bönor och korv smakat bättre. Pricken över i blir en kall pilsner. Väl värd att bära på.

I detta läge är både hund och hundförare klart slitna och det blir en tidig kväll. Det är en njutning att få krypa ner i sovsäcken med en lycklig hund sovandes vid fötterna.

”Att få sätta upp tältet och starta middagslagning känns som en befrielse.”

Makligt tempo

Nästa morgon startar tidigt med en kavairsmörgås och kaffe, under tiden allt packas ihop igen. Jakten fortgår i ett makligt men underbart tempo genom marken och efter en timme ljuder åter skall i skogen. Denna gång är det längre bort. Peljen visar på att hunden är över 700 meter bort, så jag börjar gå mot skallet direkt.

Efter en ganska lång vandring gör jag om proceduren med ryggsäcken och smyger vidare mot ståndskallet. Denna gång blir det enklare. I en gles och mycket vacker tallhed skäller Mirro mot en riktig gammelfura och jag ser den ståtliga tjädertuppen nästan på en gång. Avståndet är mindre än 70 meter och kulskottet blir ganska enkelt.

När jag sedan kontrollerar tiden från att skallet startade till skottet gick, är skalltiden nästan 40 minuter.

Vi fortsätter jakten och någon timme senare tynger ytterligare en tjädertupp ryggsäcken innan vi når vårt planerade nattläger. Vita bönor byts ut mot ärtsoppa på burk och det smakar lika himmelskt.

Märklig händelse

Foto: Privat

Efter att ha haft den vanliga morgonrutinen jagar vi vidare på dag tre. Vid ankomsten till en liten skogstjärn ser jag något märkligt. En bit fram i ett träd, precis vid vattenbrynet hänger något stort och vitt. Det visar sig att en svan spetsats, troligen vid försök till landning, av en utskjutande gren och hänger upp och ned i trädet. Att detta skedde för några dagar sedan visar mängden getingar tydligt.

Vi fortsätter jakten och vid lunchtid passerar vi bilen. Detta för att i bilen finns det en stor kylväska där mer mat kan fyllas på i ryggsäcken. Lika viktigt är att fåglarna och maten byter plats. I denna sena augustidag är värmen ett problem, och det vore ju synd om fåglarna skulle gå till spillo.

”Att få vara ensam i skogen under så lång tid, bara jag och min hund, är en fantastisk förmån.”

De efterföljande dagarna fortlöper på samma fantastiska sätt. De består i mångt och mycket av lyssnande efter skall i skogen, något enstaka skott som bryter tystnaden, kaffedrickande runt en tjärvedsbrasa och ömma fötter och axlar. Att få vara ensam i skogen under så lång tid, bara jag och min hund, är en fantastisk förmån.

När jag kommer tillbaka till bilen för återfärd till civilisationen, börjar jag redan längta till nästa gång.

Magnus Haglund.

Magnus Haglund