Efter ett helt år av förberedelser och träning så var det äntligen dags för årets älgjakt i Värmlands djupaste skogar med Kojklands jaktlag. Jag skulle för första gången i mitt liv få sitta på ett eget pass, kanske mest för att pappa tyckte att jag hade pratat så mycket under senaste jakten, och jag var mer än redo för uppdraget!

Efter en uppstart i jaktstugan tillsammans med övriga i laget så gav vi oss iväg till våra första pass. Jag satte mig tillrätta på min nyinköpta jaktpall, tog på mig en lysande orange mössa och radade upp mitt fika. Sen satt jag där i tystnaden och var supernervös, fikade tre gånger och gjorde cirka hundra anläggningar ifall det skulle komma en älg.

Ingen kom.

Sista dagen

Veckan fortsatte på samma sätt, ingen älg, korvluncher och många roliga historier att lyssna till när jaktgubbarna pratade minnen med varandra.

Men sen kom sista dagen på jaktveckan.

Anders Ljungqvist. Foto: Privat

Jag och pappa vaknade upp i vår stuga efter en tio timmars sömn, man blir så otroligt trött av att sitta i skogen och glo hela dagarna, och vi kände oss redo för den sista dagen på jaktveckan. Det var väldigt kallt och vi huttrade vid tanken av att sitta ännu en dag i skogen utan att se ett enda älgöra.

I jaktstugan drog vi de sämsta passlotterna man kunde få – de som låg längst upp på ett berg, vi skulle alltså få traska med all packning tills svetten rann.

Vi kände oss ändå kraftfulla och satte av efter vår utsättare uppför berget. Flåset började ta fart efter några få steg och jag kände mig lättad när vi kom fram till mitt pass. Pappa tog ett kort på mig, vinkade och traskade vidare till sitt pass lite längre bort.

Tomma intet

Som tidigare under veckan så packade jag upp alla mina saker, ställde stolen på plats, hängde upp den gröna fikaväskan, ställde in skjutstödet så att det skulle kunna funka i de flesta riktningar och satte mig tillrätta. Jag hade tidigare under veckan lärt mig att björnar kan vissla och det enda jag hörde från skogen var just massa visslingar. Jag satt som en staty och hoppades att jag skulle slippa se en björn men insåg sen att det var en av jakthundarna jag hört på avstånd.

Påskjuten tjur

Lättad fortsatte jag att stirra ut i tomma intet och hörde på radion att en tjur hade blivit påskjuten men sprungit vidare. Timmarna gick och jag började tugga på min medhavda kexchoklad samtidigt som jag på långt håll såg en älgtjur springa förbi.

Jag fortsätter tugga på chokladen och rapporterar in i radion att jag sett tjuren. Mitt i en tugga märker jag hur älgtjuren börjar vända och springer mot passet bredvid mig.

”Herregud”, tänker jag, och hoppas att den inte ska komma till mig. Samtidigt som jag någonstans i mitt inre tänker att det kanske just är vad den kommer göra.

Kommer rusande

Jag tuggar mitt allra snabbaste på kexchokladen och lägger bössan i skjutstödet ifall älgen kommer. Och älgen kommer, den rusar rakt emot mig men ser mig nog inte för alla kvistar som är i vägen.

Jag börjar sikta, hittar en bra öppning och trycker av. Tre gånger.

Älgen stannar upp och faller sen ihop några meter ifrån mig.

˝”Jag har skjutit den! Det är en Megaälg! Pappa hörde du? Jag skööööööt!””

Jag känner hur tårarna trillar ner för mina kinder, jag känner mig glad och ledsen på samma gång.

Jag har skjutit en älg!

JAG!

Herregud, jag går emot alla principer om att vara lugn och sansad i jaktradion och börjar tjoa för fullt samtidigt som jag snörvlar:

”Jag har skjutit den! Det är en Megaälg! Pappa hörde du? Jag skööööööt!”

Sitter och jublar

Jag hör hur jaktledaren skrattar och säger: “Sitt still, sitt still”.

Pappa svarar i radion: “Klart som faaan att jag hörde!”

Jag vet att han sitter på sitt pass och jublar.

Jag sitter stilla en liten stund, men sen traskar jag fram till megaälgen. Jag sätter mig bredvid det stora huvudet och gråter lite alla möjliga slags tårar – glädjetårar men även tårar för att älgen är död. Jag kan inte förstå att jag fick skjuta en superstor älgtjur på min första älgjakt.

Ellen Ljungqvist.

På några minuter är det ett tiotal personer framme vid min älg och en av mina jaktkamrater sätter en stor grankvist i pannbandet på mig och grattar. Jag ser i ögonvrån hur pappa kommer svävande av stolthet från sitt pass och det känns helt fantastiskt att vi får uppleva detta ögonblicket tillsammans.

Min pappa är världens bästa och jag är så tacksam över att han har väckt jaktintresset hos mig.

Många sliter

När pappa har tagit ur älgen så kommer vår utsättare med järnhästen och tillsammans får de upp älgen på den och börjar färden nerför berget. Många sliter med den tunga älgen och får till slut ner den till bilen. Det visar sig också vara samma tjur som påsköts tidigare under dagen av jaktlaget.

Själv går jag efter på darriga ben och försöker förstå vad som hänt.

Ellen Ljungqvist